Blogg 21 februari 2009: En hyllning till förklädet!

Som en liten uppföljare till förklädesbloggen som i sin oskyldiga tankegång berörde ett rart och delikat ämne,  läggs det nu en vers till.   
 
En kommentar till det förra, dök upp i kulturbloggen. Till min privata mailbox kom 10 positiva tack-mail, jag har nog aldrig fått ett sådant gensvar. Ca hälften berörde manliga kockskjortor, hälften berättade historier om  älskade förkläden och dess betydelse.
 
Intressant!
 
Då det finns en speciell utlyst kvinnodag  funderar jag för första gången på vad en sådan dag kan ha för betydelse för just mig?
Jag tillhör den grupp i samhället som frivilligt eller ofrivilligt är utan barn, vi är ganska många och relativt tysta.
 
En aspekt  är att sådana som vi, kvinnor utan barn, troligen berörs av jämlikhetsfrågor till en promille av vad alla mammor med barn gör.
Vi har förmodligen betydligt mer sällan skäl till att diskutera särbehandling i fråga om manligt - kvinnligt. 
 
Alla vi utan barn kan göra vad vi vill  och sådant som många småbarnsföräldrar avundas mer eller mindre i smyg.  Som tur är får vi  alla gamla föräldrar som behöver tas om hand. Många av oss skaffar flera husdjur att ta sköta om för att slippa drunkna i egna behov, vilka blir ganska tjatiga att uppfylla efterhand som åren går.
 
Jag vill använda kvinnodagen till  att tacka alla inspirerande kvinnor jag mött senaste året!
 
Alla gamla och nya vänner, kollegor, nya bekantskaper som öppnat dörrar, generöst delat med sig av erfarenheter, kunskaper, yrkeshemligheter, av sig själva, sin klokskap och sin charm.
 
Tack alla ni som gjort min väg framkomlig, rolig, stimulerande och värd att vandra med stor glädje!
 
För några år sedan var jag med i ett kvinnligt nätverk, det var stödjande och alla kontakter som då knöts finns kvar än i dag, men kom då på att det är inte männen som är problemet. I mitt fall är det att bo på landsbygden som är problemet och det kräver allt fokus för att komma vidare.
 
När jag nu tittar bakåt är det trots allt främst starka spännande kvinnor som bidragit till att det går att leva, verka, trivas och växa här!
 
Miljoners tack och vad bra att det finns en kvinnodag som påminner om just Er!

Kommentera inlägget här

Blogg 21 februari 2009: En hyllning till förklädet!

I en helgbilaga från förra veckan hittade jag en artikel som bekräftade det jag redan anat. Förkläden är på modet och är t o m modedetaljer på catwalken. Anat hade jag gjort för att jag själv började längta efter ett, speciellt ett sådant som mormor hade, med små volanger i kanterna.
 
 Vi är sällan annat än produkter av vår tid och det vi längtar efter uppstår alltid på flera ställen samtidigt och fenomenen kan aldrig ägas!
 
I dag, en vecka senare kommenteras artikeln av en uppskattad författare och journalist, som vänder sig mot att man i artikeln talar om förklädet ’som en dekorativ accessoar från det hemmafruvänliga 50-talet’. Och att kvinnokampen länge gjorde att det var tabu att romantisera hemmafrun ’men vi är mogna för det igen’.  
 
Men jag tror inte att förklädets återkomst beror på att unga kvinnor av idag längtar efter en hemmafruroll.
Mer troligt beror det på att vi är trötta på den fina, kyliga matlagningen med oftast manliga kockar i vita kockskjortor. Skjortorna skapar distans och särskildhet.
 
Jag tror vi längtar hem till köksvärmen, in i gemenskapen runt en gryta och att återkalla minnen från mamma eller mormors goda klokskap i kökets värld. Förklädet symboliserar moderlighet, kvinnlighet, mat på bordet. Kanske t o m sensualism och värme.
 
Hemmet, maten, gemenskapen är värden som inte rycks bort i första taget då våra invanda trygghetsmönster vacklar eller hotas utifrån. De allra flesta av oss har ett kök, i många hem är det bostadens mest använda rum. Vi kan ännu med små medel skapa livsbejakande och oersättliga värden, just där. 
 
För alla oss som jobbar hemifrån är förklädet också en hjälp att tala om för sig själv och andra att nu har jag klivit in i kökets sysslor. Jag kommer inte att hoppa mellan datorn, köket, böcker, köket, tvätten talandes i telefon hela tiden, när jag har förkläde på.
 
Kockskjorta eller förkläde, båda uniformerna säger någonting om att ta köket och maten på allvar.
Såklart finns det en blogg för intresserade:  missapronofsweden.blogspot.com

Kommentera inlägget här

Blogg 11 februari 2009: Mångkultur och blandade åldrar formar Framtidens trädgårdar

Tillväxthuset planerar och sår inför sommarens aktiviteter. I år kommer vi att arbeta med angelägna frågeställningar, årets tema är Framtidens trädgårdar. De anläggs på Svabesholms kungsgård i Svinaberga, nära Stenshuvud.

Trädgårdarna kommer att utformas av barn, unga vuxna, nya svenskar och äldre. Dessa grupper brukar inte tillfrågas, därför är det angeläget.

Barnen är framtidens vuxna, hur kan vi ge dem rätt verktyg?
Unga vuxna har andra referenser än vi, vad har trädgård för relevans i deras världsbild?
Nya svenskar har erfarenheter och kunskaper som inte vi har, hur kan vi applicera dem?
De äldre har en gång varit framtiden, vad kan vi lära av deras insikter?

Framtiden är på sätt och vis redan här. Min Islandskunniga kollega berättar att just idag, den 11 februari 2009, kostar en brödlimpa på Island 160 svenska kronor. Islands yngre och medelålders generationer kan inte baka bröd. De har aldrig behövt lära sig. Vet de hur man gör när man odlar potatis? Knappast.

Sett ur ett isländskt perspektiv kommer sommarens aktivitet på Svabesholm i elfte timmen. Sett ur vårt sydskånska perspektiv finns det ännu tid, ännu en sommar att stimulera unga vuxna och barn till odlarglädje.

Vi kommer också att ingå ett närmare samarbete med Trädgårdens som livsrum och deras projekt för att utveckla system och produkter för insamlande av regnvatten för bevattning.

Trädgårdarna invigs den 6 juni och därefter har vi öppet hela sommaren in i september.

Välkommen att titta in på vår nya hemsida, www.tillvaxthuset.se. Vi kommer framöver att lägga in mer information om trädgårdarna och öppettider.

Kommentera inlägget här

Blogg 30 november 2008: Debatt och lite kaos ger nytt liv!

Så hoppfullt, SÖSK och Sparbanken Syds satsning på regionens utveckling - samtidigt - vi går i närkamp mellan kaos och struktur.

Nästa år är EU-året för kreativitet - något som anses vara vår tids största konkurrensmedel. Men hur skapar man ett klimat som både utvecklar produkter och behåller personal? Man måste börja med att ha kontakt med sig själv, säger kreativitetskonsulten Bengt Renander. Läs hela artikeln på www.svd.se 17 nov 2008.

Till denna tillfällighet läggs engagemang, passion, allas vår kärlek till platsen och några uns smärta. Stenar som många av oss sett och lidit av länge, vänds upp och ner. Våra vagnar av mycken möda och längtan skapade små egna företag har alla skumpat runt och tappat hjulet på grund av dessa stenar. Först var det obegripligt, andra gången såg man ett mönster, tredje gången skönjdes kanske boven i dramat. ..

Vi måste samarbeta!

Här finns mod och handlingskraft och verklig vilja att förändra. Om vi ska se oss som många individer i en stor familj är det oerhört positivt att vi vågar visa oss, blotta vitt skilda åsikter och visa det mod och den kärlek som krävs för att förändra på djupet. Regionens starkaste tillgång är kanske alla dess engagerade människor, vi är alla eldsjälar, envisa original och kufar som till varje pris vill göra det vi tror på, för vår egen del och för att attraktionskraften inte ska sina bland våra kullar, stenar, stränder, vångar och vyer.

Det första SÖSK-seminariet hade en enastående perfekt teknik bl a, Sparbanken Syds första seminarium hade en omskakande stark dynamik!
Det är så inspirerande att få ta del av detta skapande, just nu. Det är synd om Er som missar denna dynamiska debatt, politiker och företagare stora som små: hoppa på tåget för nu kommer det att hända grejor, strukturer och attityder kommer att ändra riktning och fokus. Satsa Er tid på de möten som återstår i båda programmen, dessa två satsningar är inte halvhjärtade och de kommer båda att gå i mål med stora resultat.

Tack SÖSK tack Sparbanken Syd och tack Visit Österlen för mod till debatt, tack Björn Ranelid, Amit Sen och alla er tusen andra med åsikter som öppnar dörrar. Jag håller med Er alla, för det blir äntligen en verklig debatt, lite kaos och det är det som föder nytt liv!

Information om båda initiativen finns på www.navigatorsyd.se

Blogg 19 november 2008: Hjälper vi egentligen den som mest behöver det?

Det händer mycket och väldigt snabbt i vår samtid, värdegrunder skakas om och hela världen förändras inför våra ögon, medan vi tittar på tv.
Stora världsnyheter och små familjeangelägenheter i en aldrig sinande ström varje dag.
 
Förra veckan passerade en artikel i den strida floden och den bet sig fast. Sex små flickor på väg till skolan, blev besprutade med frätande syra.
Texten höll på att fastna i sorteringsfiltret, för vad som gick att ta in den dagen för min egen del.
Den låg kvar och gnagde, jag hade ingen referensram från deckare, CSI eller verkliga livet att bearbeta denna information genom. Vuxna kvinnor mördas hela tiden i alla filmer, det är vardagsmat på alla kanaler de flesta kvällar. Men syra, på små flickor?
 
Av en slump, någon dag senare, flimrade en liten filmsnutt förbi. Små lekande afghanska pojkar, stoppar en 4-5 årig flicka på en grusväg, alla pekar på henne med käppar som ser ut som gevär.
 
– Vart är du på väg? Vrålade den största.
– Till skolan, viskade hon blygt.
– psch, psch, psch, psch… så som det låter när barn skjuter på låtsas, hela pojkgruppen sköt henne med sina pinnar.
 
Flickan visste att det var lek men t o m i leken syntes det, att hon satsade massor av mod för att stå kvar när 10 äldre pojkar låtsassköt henne.
 
Det var en lek, ett rollspel, men jag förstod syraattacken. Män får skjuta kvinnor om de går i skolan idag, i alla fall om man är en talibansk man.
Man får också leka det, om man är pojke.
 
På den Österlenska landsbygden sitter nu massor med folk ute i stugorna och laddar för att sätta igång med Leader-ansökningar. Småföretagare, byagillen och en mängd ideella föreningar har gått på informationsmöten i snart två år, besökt sösk-kontor och näringslivssamordnare. Nu ska ansökningarna snart kunna slipas fram, man beräknar att det administrativa arbetet tar ca 6 månader, för den som gör ansökan och uppföljning/redovisning. Må bästa projekt vinna, som en näringslivssamordnare sade.
 
Då jag letade bland mina gamla ansökningar och referenser hittade jag en ansökan jag gjort under min tid som internationell koordinator på Grafikens Hus i Mariefred. På den tiden arbetade jag bl a med ett projekt som handlade om att bygga broar mellan svenska och egyptiska grafiker. Projektet skulle bl a mynna ut i en stor gemensam utställning på biblioteket i Alexandria. För att få till en homogen utställning från två så totalt åtskilda kulturer skapade vi flera tillfällen till mötesplatser och workshops, så att konstnärerna kunde arbeta tillsammans. Än i dag pågår utbyte mellan Mr Medhat, den främsta av Alexandrias grafiker och Modhir Ahmed, kunnig ansvarig för Faluns grafiska verkstad, 6 år senare.
 
 Ju mer vi sammanförde våra konstnärer från de båda kulturerna, ju tydligare blev vissa samband mellan våra kulturer men också avståndet mellan våra bildvärldar.  Projektet tog många vägar, för egen del ledde det bl a vidare till att jag och en annan svensk konstnär sökte medel till en process vi kallade ’Spirit of giving’ . Det grundade sig på all den generositet vi mötte i Egypten och vi ville vistas mer i det generösa landskapet och prova hur långt vi själva kunde gå i generositet. Är man fattig finns det andra värden som man kan dela med sig av och lära ut. Vi kom underfund med att i ’middle Egypt’ bodde de flesta kvinnor i byarna utan toaletter. De höll sig hela dagen och gick ut i naturen på natten för att uträtta sina behov – med risk för att bli våldtagna i mörkret. För att göra en lång historia kort, vi ville skänka pengar till toalettbyggen!  Det som var vår förhoppning var, att ingen i hela processen skulle få veta vem som ombesörjt bygget. Vi ville ge en hel del av vår ideella tid och uppleva givandet i sin finaste form, vi ville hjälpa utan avsändare. Sida gick inte med på detta som ett konstnärligt grepp, det blev inga toaletter skänkta i det projektet.
 
När jag nu sitter med vinterns hög med ansökningar framför mig, funderar jag på hur jag använder min tid bäst?
Vårt rika kulturutbud här nere drivs till största delen av eldsjälar och dem som konsumerar den. Vi underhåller varandra, vi får landsbygdsutvecklingspengar, sådana som går till glesbygd. Hela Medelhavsområdet har fått Leader-pengar i årtionden. Nu har man insett att även vår glesbygd behöver akut hjälp, vi kan inte försörja oss på vare sig fiske eller de gäster vi har 3 veckor om året.
 
Det var ändå lättare att se hur man kan göra nytta med små medel i en kultur där nöden är stor.
Vad är vår nöd?

Kommentera inlägget här

Blogg 31 oktober 2008: Invigningstal Österlen Lyser

Tal som hålls i Brösarp lördagen den 1 november kl 18 vid invigningsceremonin för Österlen Lyser

Nu faller höstmörkret och lägger sig till ro för att stanna några månader.
För fjärde året tänder vi snart en stor brasa, som sänder miljarder gnistor av ljus och hoppfull värme, den följs av tusentals ljus och eldar i oändliga variationer i minst 40 byar runt oss.

Jag tror att vi med allt ljus som under helgen lyser upp hela Österlen, vill visa att vi faktiskt just vill.
Att vi trotsar mörker och kyla, vi vill gå ut och uppleva saker och träffa varandra trots att vädret är bistert.

Vi får uppleva storheten i mörkret, känslan av gemenskap och närheten till oss själva i ett och samma andetag. Då det är mörkt runt omkring och bara facklornas sken leder vägen, kommer vi nära en känsla av vårt ursprung. Vi blir faktiskt trygga här i mörkret då vi delar en upplevelse med främlingar och våra grannar, många vi känner igen men aldrig förut talat med. Alla dem vi sedan lever sida vid sida med under resten av året.

Djupa upplevelser som dessa gör att vi möter oss själva, de är ordlösa, bortom språket. Vi blir på ett stillsamt sätt delaktiga då vi står runt en eld. Man kan bara kliva in i fackeltåget, greppa ett ljus och låta tankarna flyga iväg med gnistorna, ut i den svarta skyn.
 
Delaktighet i arrangemang som vi själva utför, ger oss en känsla av sammanhang. Vi behöver ingen stor artist för att komma i kontakt med dessa värden, vi kan själva skapa de förutsättningar som behövs för att mötas, vila, finna ro i en tyst gemenskap. Också få vara lite ensam men tillsammans. Det är skönt att få vara ifred med sig själv, blicka ut och se andra försjunkna i sina tankar och känna att vi delar en alldeles speciell erfarenhet.

Att tända mycket ljus på offentliga platser förknippar vi ofta med minnesstunder för brottsoffer, trafikoffer och andra smärtsamma förluster.

Låt oss dessa dagar tända ljus för hoppfullheten, för oss själva och vår förmåga att välja kärleksfulla och omtänksamma lösningar alla de gånger vi har ett val.
Alla gånger vi vågar välja hjärtats väg, varje gång vi utmanas i svåra situationer.
De gånger vi sträcker ut en hand till någon som behöver hjälp eller är ensam.

Varje gång vi gör sådant tänder vi ljus av glädje i den själ som möts av värme och medmänsklighet. Ljus är hoppfullt, medkänsla ger värme. Låt alla ljus vi ser i kväll symbolisera denna hoppfullhet, att värme och ljus är något vi kan välja.
Att vi alla har valt att gå hit i kväll är hoppfullt.

Det räcker, ta med dig en gnutta ljus hem och krama om din familj.
 
Ljuset på Österlen kommer också från oss som bor här.
Vi är bara vanliga människor som kan ändra förändra världen.

Kommentera inlägget här

Blogg 19 september 2008: Om att bygga hus eller trädgårdar

Man kan välja mellan två hållningar i livet: att bygga eller att plantera.
De som bygger kan hålla på i flera år, men en dag har de byggt färdigt
och då är de instängda mellan sina egna väggar.
Livet har inte längre någon mening när byggandet är över.
 
De som planterar får genomlida väder och vind och skiftande årstider
och de får sällan vila.
Men i motsats till en byggnad slutar en trädgård aldrig att växa.
Och eftersom den ständigt kräver trädgårdsmästarens uppmärksamhet,
gör den livet alltid till ett stort äventyr.
 
Paulo Coelho - förmedlad av Emma...

Kommentera inlägget här

Blogg 7 september 2008: När donerade du senast ett stycke vardagsglädje?

Är det någon som hört talas om Föreningen för anonyma givare?
Jag skulle gärna vilja veta mer om dem.
 
De har finurliga sätt att ge på, t ex om de köper en bukett rosor betalar de för en extra och ber expediten att skänka den till nästa kund. Föreställ Dig, vad det kan innebära för en deppig medelålders 'ensammast i hela världen'-någon?
 
Om man skulle ta och sätta sig ner och tänka ut 10 sätt att överraska någon främmande person på ? Ett skulle gå att genomföra idag, ett annat sätt imorgon. Lätt!
 
Helst en person som inte kan väljas ut på förhand och mottagaren ska heller inte få reda på vem som är givaren. Detta är lite i linje med vad den den unga kvinnan som broderar fina blommor och rara ord på stolsäten i landets bussar, vill uppnå.
Sprida vardagsglädje.
Fast vi alla skulle kunna göra det och det utan att lämna några stygn efter oss.
 
Alla kan nog hålla med om att vi lever i en tid av mycket och stenhårt dömande, att det är tillåtet att hagla åsikter och omdömen utan vidare eftertanke. Många hugger direkt och ger aldrig en andra chans.
 
Det är i vissa grupper ett vardagssätt att umgås, man kan fördriva en hel middagsbjudning på detta sätt. Stämpel sätts; hon är nog minsann lite sån, han är si. Dom är så har jag hört.
Oftast går det ut på att hela sällskapet ska känna sig 'bättre än'. Inte alltid, men ofta.
Oavsett är den omtalade förringad eftersom personen som avhandlas inte är närvarande och kan ge hela bilden.
 
Sådana middagar har jag obetvinglig lust att lämna, tack och lov har jag väldigt få sådana människor i min närmaste närhet. Jag har lämnat en lång vänskap av ett sådant skäl.
 
Bara aningslösheten i vad spekulerande och en förkrympande stämpel kan orsaka är förfärlig. Ofta ligger ett eller flera misslyckanden hos ryktesspridare bakom och förmodligen är tanken att skadan ska lätta om man sänder det vidare?
 
Tillbaka till det anonyma givandet. Häromdagen satt det en ack så liten men dock ros under min vindrutetorkare. Just den dagen hade två personer i min nära krets råkat illa ut på olika sätt och dagen kändes tung.
Hur kunde den personen veta att denna lilla ros lyfte min dag, lindade in hjärtat bomull och gav själen glädje och hopp?
 
Vem var det? Säkert en kär väninna. Det spelar ingen roll, det är min ros och jag kommer alltid att ha med mig att det hände just den dag som var så ovanligt fylld av besvärligheter.
 
Att tänka på rosen får mig att lyssna
..listen to the sound of one hand clapping.....

Kommentera inlägget här

Blogg 27 augusti 2008: Österlen Lyser – med pilgrimsvandring i mörker

Vi som arbetar med projektet Österlen lyser möter ibland frågan om vi inte ska satsa på fler evenemang med lite högre kvalité?
 
Under allhelgonahelgen 31 okt tom 2 november kommer det att lysa även i år i ca 40 byar, troligen fler. Bybor, föreningar, småföretagare och privatpersoner i en strid ström arbetar just nu med att planera och arrangera kanske uppåt tusen olika arrangemang som gör att hela Ystad-Österlenregionen lyser under den tid på året då det annars är helt tyst och stilla här nere. Kyrkor som inte varit fullsatta på 50 år får avvisa besökare på lördagskvällen för att det är riskfyllt att ta in fler, små lokala caféer har slutsålt på sina ljusmenyer månader i förväg inför denna kväll, flera B&B och restauranger har fullbokat en helg som de annars hade haft stängt osv. 
 
Man kommer att kunna få vara med om ljusupplevelser med spektakulära inslag, kulturevenemang med mycket hög kvalité men framförallt kunna deltaga själv. I flera byar arrangeras bl a olika typer av stilla vandringar med facklor. Att gå tillsammans med flera hundra andra, på väg mot ett stort flammande bål, kan ge en upplevelse att bära med sig för livet.
I år anordnas även en pilgrimsvandring under lördagskvällen. Många vet inte att pilgrimsvandrare är en stor turistgrupp av 'vanliga' människor, som reser runt i världen för att vandra med olika grupper.
En vandring i mörker är ännu inte så vanlig i deras resekatalog. Killan i Östra Vemmerlöv får nog vara beredda på ett stort följe.
 
Vi får uppleva storheten i mörkret, känslan av gemenskap och närheten till oss själv i ett och samma andetag. Hur beskriver man detta för den som inte själv upplevt det?
Som när man ligger i en varm källa utomhus under en stor stjärnhimmel, det är ganska nära.
Bada så vill man göra ofta, när man fått smak för det. Bära ljus tillsammans kan man också göra ofta. Någon har undrat hur man kan sälja det till våra utländska turister?
Djupa upplevelser som gör att vi möter oss själva är ordlösa, bortom språket.
 
Då det är mörkt runt omkring och bara facklornas sken leder vägen, kommer vi nära en känsla av vårt ursprung. Vi blir faktiskt trygga där i mörkret och vi delar en upplevelse med våra grannar som vi sedan lever sida vid sida med under hela året.
 
Detta kan inte åstadkommas ens genom en världskänd artist, hur skicklig denna än kan vara.
Det finns ingen genväg, man måste kliva in i fackeltåget själv, tända en eld eller ett ljus och låta de egna tankarna flyga iväg med gnistorna, ut i den svarta skyn.
 
I förlängningen tror jag att delaktighet i arrangemang som vi själva utför, gör att gemenskapen ökar. Att grannsämja stimuleras och att vi blir ännu mer välkomnande både inför nya grannar, nya projekt och kanske det t o m ger mod att deltaga i kulturdiskussioner som man tidigare saknat språk och erfarenhet inför?
 
Frågor om vad som är bra och dåligt, vad som är av bättre eller sämre kvalité, mer eller mindre kultur, kanske får ett mer dynamiskt samtal när de som är potentiella kulturkonsumenter också har arenor för att vara kulturproducenter?
Vi har så enormt hög klass på många av sommarens kulturevenemang, de recenseras i svensk dagspress. I vårt dagliga liv behöver vi också erfarenheter av kultur, smått insprängt i vår vardag. Österlen lyser erbjuder en väg, det finns många andra goda exempel.
 
Ljuset på Österlen kommer också från oss som bor här.
Människa först, kulturkonsument så.
 
www.osterlenlyser.com

Kommentera inlägget här

Blogg 13 augusti 2008: En människofientlig kultursyn

I dag brast det fullständigt mitt bland TV4-nyheter, hundar, tidningar och kaffe.
En nyhet bland alla krigsrapporteringar, sportresultat och konstkritik skar rakt igenom, ända fram.
 .
Flickan som sjöng på OS-invigningen var inte tillräckligt söt för att representera det vackra landet Kina. Ett barn som representerar Kina måste vara felfritt!
Den synliga flickan mimade. En mindre perfekt flicka sjöng det vackraste hon kunde, men fick inte synas.
 
Alla skydd och förmåga att sila nyheter brast.
Det var det absolut värsta jag har hört, det fullständigt krossar allt jag tror på vad gäller att vara en skapande människa. Det vi alla har förmåga till och är ämnade för att vara, skapande.
Att få bidraga med sin begåvning, sin fallenhet, stor eller liten och därmed känna ett meningsfullt samband med omvärlden.
 
I vår kultur hade detta skapat ett livslångt trauma.
 
Jag skulle vilja följa den osynliga flickan vidare i livet, precis som vi har kunnat få följa den nakna, springande flickan som överlevde neutronbombanfall på 60-talet. Eller var det Napalm...
Alla har sett henne, ingen har undgått den bilden.
 
Lika skadligt som den bombens nerfall var, lika skadligt är det att inte låta ett barn få äran av sin begåvning, att ett barn inte blir uppmärksammat för sin egen del.
 
För vad det än gör, för vad det än kan eller inte kan, eller snart kan.

Kommentera inlägget här

Blogg 5 augusti 2008: Drömmer om att åldras som en växt...

Hösten är för vissa av oss som vår för andra.
Då vinden friskar på och himlen blir klar, fälten gulnar och mognar för skörd vaknar alla mina sinnen.
Våren är ljuvlig, sommaren spritter av liv men då man kan ana höststämningar då ljublar själen av lycka.
Vi är alla olika och det är säkert biologiskt. Hur som helst är det roligt att få brisera i lyckorus vid detta väderomslag.
Lika lätt att slå om till att acceptera att bli medelsålders är det däremot inte. Kanske kan lyckan över att hösten närmar sig vara vägledande i försöket att acceptera att 50 närmar sig?
 
Någon skrev i sommar att juli är trädgårdens medelålder, det är ju en lugnande bild. En högsommarträdgård har allt, är fylld till bredden men man anar att det alldeles snart vänder. Blomningen är precis över, färgerna ändras, allt drar sig ner mot jorden igen.
Det är lätt att ta till sig, vi vet ju att det är för att samla kraft till nästa år då allt kommer tillbaka och blir ännu större, buskigare och med än rikare blomning.
 
Mja, efter 50 är det kanske inte just det vi har att vänta. Det går på ett enda håll, men själsligen kan vi för all del börja om, varje dag. Men jag anar att det händer så mycket annat?
Det kommer ett lugn kanske, mer tid för eftertanke och reflektion, kanske mindre kamp och mer självklarheter?
 
Svårt, det finns säkert många insikter att hämta i denna spegling och sökande efter meningen med åldrandet i växternas värld. De brukar kunna svara på det mesta. Vad som är skönt med växterna är att de inte frågar så mycket om hur de ser ut, vad de ska ta på sig, om de åldras vackert eller om de står vid rätt planta. De bara är.

Kommentera inlägget här

Blogg 19 juli 2008: Vad finns bakom ljuset?

Den 26 juli är det vernissage på vackra Björstorps säteri, nära Brösarp.
Temat för utställningen är Ljus - vad finns bakom ljuset?
Sex konstnärer gestaltar sina tolkningar av denna fråga. Jag har fått den stora äran att inviga utställningen. Tankar och egna erfarenheter dyker upp, om hur ljuset i livet har stigit fram ur sådant som först tedde sig svårt och mörkt. Ibland tvärt om. En berättelse som följt med mig under ett tiotal år gör sig påmind.
 
En bonde i en avlägsen liten bergsby vandrade långt för att träffa en vis gammal eremit. Han omtalades som ett orakel, en djupt andlig person som även sades kunna blicka in i framtiden.
Bonden behövde råd, han var mycket orolig för sin gamla häst. Han hade inte råd att köpa en ny och var helt beroende av hästens hjälp att frakta redskap och skörd på bergsvägarna.
Då bonden äntligen nådde fram till den vise mannen och fick berätta om sitt problem om fattigdom och den gamla hästen sade den vise mannen bara:
    – Vem vet om det är bra eller dåligt?
 
Bonden lomade tomhänt därifrån och förstod ingenting.
 
Efter några dagar försvann hästen, den rymde. Bonden blev djupt besviken och oroade sig förtvivlat över vad som kunde ha hänt hans gamla häst.
Efter någon dag kom hästen tillbaka med en ung hona i sällskap. Bonden rusade tillbaka den långa vägen och ville tacka den visa mannen, berätta att han nu hade två hästar och föstod vad den vise hade menat.
    – Vem vet om det är bra eller dåligt? var allt han fick till svar.
 
Bonden traskade hem, stum av förvåning.
Hemma red bondens unga son in den nya hästen och gav sig ut på allt längre färder. En vacker dag kastade hästen av ynglingen och pojken fick bäras hem på bår, med brutet ben.
 
Återigen ville mannen rusa till den kloke, som på något sätt i den sparsamma kommunikationen ändå hade blivit en samtalspartner.
Hur ska det gå nu? Utan sin son stod sig bonden slätt.
 
I denna tid växte oroligheterna i bygden, man samlade ihop alla krigföra män till strid. Bondens son låg med spjälat ben, soldaterna gick förbi hemmet utan att ta med sig den unga sonen.
 
 
Ser verkligen fram emot att få ta del av vad de utställande konstnärerna upplever bakom ljuset.
www.sodrabjorstorp.se 

Kommentera inlägget här

Blogg 7 juli 2008: En Rosdrottnings tankar om trädgård och mat…

Drottning för en dag, blotta tanken har inte fallit mig, ens som liten.
En trevlig dam i grannskapet, berättade en gång att när hon var liten och planerade sin framtid, var yrkesmålet Brud.
När hon efterhand insåg att det inte var ett yrke, fick det bli sjuksköterska. Jag har aldrig haft specifikt kvinnliga yrkesdrömmar men det märks både i den lilla flickan i mig och hos flera i omgivningen att dessa romantiska bilder av arketyper betyder någonting.
Att bli rosendrottning och strö rosenblad från hästdroska är sago-likt och flera som stod i skyarna av rosenblad såg lyckliga ut och kunde inte låta bli att skratta i rosenduschen..
Önskar att alla flickor, kvinnor, tanter fick bli rosendrottningar och få bada i romantiska skyar av gula, rosa, vita, röda rosenblad…
Passa på att ta del av Österlens Kulturhistoriska Rosors digra program som varar ännu någon dag. www.osterlenrosor.se

På fredag 11/7 kl 12 invigs Tillväxthusets 'Smakliga trädgårdar' på Svabesholm. Lars Krantz, Camilla Plum, Åke Truedsson, Madeleine Tunbjer, Erica Ängmo och undertecknad har gjort varsin smaklig trädgård. Allt går att äta och mot sensommaren till, ska det lagas mat i trädgårdarna.
Min trädgård heter Flora 15 + och är en mest en stilla hyllning till unga tjejer som ingen gör kokböcker för. De flesta kokböcker och allt mat-prat riktar sig till oss runt 50, som har tid att stanna upp och njuta av det som ingår i vardagen, så som maten, möblerna, trädgården, naturen och i bästa fall varandra. Det kan vara ganska provocerande för tonåringar att tvingas lyssna på allt prat om mat.  För dem kan det vara en plåga eller åtminstone fullständigt ointressant när de ska inrätta sig i Livets alla andra krävande normer.
 Många unga kvinnor har ett komplicerat förhållande till mat och även om kroppen inte utsätts för matprövningar, så tvingas man inse när det är dags att flytta hemifrån att förbaskat mycket pengar går till mat, dag ut och dag in, det tar aldrig slut.
Trädgården ger inga svar eller pekpinnar, jag har bara försökt göra en bild av en tid i ett ungt flickliv.
Asfalt och brudslöja, att få sitta på trottoaren när man vill umgås har väl alla ungdomar upplevt? Ljuva oskuldsfulla drömmar om kärlek och urkraften i ett ungt brinnande hjärta. Hoppas allt finns med.
Hela programmet finns på www.tillvaxthuset.se

Kommentera inlägget här

Blogg 10 juni 2008: Låt konsten vara ett skyddsrum mot ett förutsägbart, fördömande samhälle

"Konsten måste vara det Stora Nejet menade filosofen Herbert Marcuse. Konsten ställer sig utanför samhällets ordningar, vägrar acceptera det givna, svarar med tvivel och ifrågasättande av etablerade sanningar och sociala konventioner. Under 1900 -talet har konstens utanförskap stegrats till provokation. Det opassande och inkorrekta är en medicin mot tråkighet och dogmer."
 
Underbara ord av en utställningskurator. Då världen känns liten, styrd, förutsägbar och tråkig är konsten kanske vårt enda verkliga skyddsrum?
 
Vi är så styrda i olika system av ordnig, lag och rätt. Allra mest styrs vi av massmedia, som ständigt berättar om nya uppblossande hot.
Under helgen möttes vi av löpsedlar; 'SVERIGE BRINNER'.
 
Man ropar räven kommer varje dag, vårt fara-spring-adrenalin hålls på topp hela tiden.
Oroande väderomslag, hotande oljekris som en brinnande fackla som kan ställa till krig.
Var ska vi lägga vår oro?
Vi blir mer argsinta, rädda och vaktar om vårt eget. Media visar oss att det är tillåtet att döma allt snabbare och hårdare, man skapar hjältar och korsfäster på löpande band. I byarna tillåter vi oss att tala illa om varandra för vi vet inte var vi ska göra av vår oro och frustration.
 
Konstens fria tillåtande rum behövs mer än någonsin. En fristad för att prova nya uttryck och göra trevande undersökningar. I konsten är fortfarande allt möjligt, man får viska, bara andas lätta skira bilder eller skrika högst med hjälp av en 15 tons grävmaskin. Inom vilket annat yrke tillåts man göra det?
 
Det som smärtar allra mest är alla unga själar som ska försöka finns sin livsväg i denna styrda tillvaro. Tonåringar har det svårt nog ändå, var finns plats för deras uttryck och testande av gränser i denna tid?
Det blir säkert fina själar och skarpa hjärnor som växer upp även idag men det är trångt och ont om plats. Hoppas vi kan lotsa dem till någon fristad. Konst-, musik- och teaterinstitutioner - öppna era dörrar och släpp in tonåringarna nu, innan de tappar lusten och gör något de kommer att behöva ångra sedan.

Kommentera inlägget här

Blogg 16 maj 2008: Emma målar våren med en alldeles särskild Palett...

Palettblad är en växt jag skämdes lite för på 70-talet.
En på gränsen till vulgär och lite för enkel växt tyckte jag nog redan som snorig tonåring, 
men jag sådde den ändå ofta för man kunde vara fullständigt säker på att fröna tog sig.
 
Ibland såg man Palettblad som törstiga taniga nässlor i köksfönster på rosa virkade dukar, intill en liten hamrad koppargryta. Ibland ett skrikigt, brunspräckligt Palettblad vid stela gula Svärmorstungor, vilda High Chaparral-kaktusar och illblå St.Paulier.
Kanske inte så välkomponerat enligt dagens fönstermode.
 
Just nu, juni 2008, är jag så oändligt tacksam för att just Palettbladen kan komplettera och lyfta fram mina pelargoner så bra.
Det svarta Palettbladet med limekant i grupp med den helt svartblommande pelargonen.
Bland de rosablommande med limefärgade blad står ett Palettblad med cerise och limefärgade ränder. En skatt av färger och kombinationer förpackat i en målarlåda som är en tålig och självständig planta. De bara växer, lagom mycket sol och vatten varje dag, sen belönas man rikligt.
 
Då de stora höga limefärgade Palettbladen är klara för att flytta ut på Åbergs i Ystad ska jag köpa 6 stycken. En kruka med tre Lime hos en kruka mörkt blå Agapanthus, mer behövs inte.
Hela trädgården kan stå på blomningens topp men denna färgkombination drar ögonen till sig hela tiden. Blicken vill bara drunkna, och stanna kvar hos dem.
 
Tänk att 30 år gör en sådan skillnad?
Magrittes målning av en pipa 'Detta är ingen pipa' gäller än trots alla år sedan den gjordes.
Det är bilden av en pipa.
Det oskyldiga Palettbladet har varit Palettblad hela tiden.
Vi gör oss bilder och sätter samman, dömer enligt gamla vanor och föreställningar.
Förlåt Palettbladet, att jag dömde dig efter en 30 år gammal bild.

Kommentera inlägget här

Blogg 5 maj 2008: Ett spontant medborgargarde mot mördarsniglarna...

Våren har nästan blivit sommar. Varma, soliga morgnar brukar jag tänka växe-vär, när jag vinkar hej då till trädgården. Gör mig en bild av hur allt står och växer under dagen, medan jag är borta.
 
Det är ännu en njutning att rensa ogräs för det har inte tagit över utan bara småpyser här och där, är lätt att hitta och resultatet kommer snabbt, blir tydligt.
En och annan liten gul sol till maskros charmerar och får stå kvar.
De allra första blommande maskrosorna är nästan som vårprimörer. En vecka till eller så.
Sedan blir de många, stora och inte fullt så gulliga.
 
Någon enstaka liten mördarsnigel går att finna om man tittar noga runt sina små hostatoppar.
I år ska de inte hinna först, ska förekomma dem så att jag slipper hålla nattvakt för att rädda den svartbladiga Ligularian. Än så länge ligger vi grannar vi på Skepparegatan före alla sniglar, de ska inte få en chans att ta över i år, har vi bestämt.
 
Allt känns lugnt och hoppfullt, trädgården är full av möjligheter till utveckling men också att ge vila. Det krävs inte mer jobb och underhåll än vad som är trevligt.
 
En tanke från Robert Pirsig får följa med inför dagen:
 
The only Zen you find on the tops of mountains
 is the Zen you bring up there...

Kommentera inlägget här

Blogg 28 april 2008: Det vi kan lära oss av växternas livscykler

300 år före Kristus grundade filosofen Epikyros en skola som faktiskt hette just Trädgården i Aten. Skolan, som verkligen var belägen i en större trädgård, verkade under lång tid parallellt med Platons akademi och Aristoteles Lyceum.
    Platons och Aristoteles skolor var också förlagda till sköna, grönskande oaser i Aten men för Epikyros stod trädgården för ett ideal.
    På porten in till trädgården/skolan stod skrivet:

    ’Främling, här är dig gott att vara
    Här är lusten det Högsta Goda’

Att länka samman trädgårdar med kunskap och hälsa var inte ens nytt på Epikyros tid!

I denna tid då naturen fullständigt överaskar oss i explosioner av färger och former kan inte någon undgå att bli medveten om vilken stor roll våren och naturen spelar för vår hälsa och vårt välbefinnande.
    Dagens text är tillägnad våren, i tacksamhet för all den kraft vi får av att spegla oss i en strålande natur. Tänk att återigen få hitta en backsippa, överraskas av hur otroligt gula rapsfälten kan bli, få se ett helt hav av äppelblom.

Jag behöver inte skriva så många stavelser om hur skrämmande det är att vår kära Moder Jords hälsotillstånd är påverkat, att våra trygga, eviga och urtida naturvärden är satta i obalans.
    Smärtan av det onda gör skönheten ännu vackrare medvetna om vad vi kan mista… Livet är smärta och glädje och vi väljer själva i varje stund hur vi ska möta varje ny vågrörelse.

Att vakna upp till en ny vårdag, en ny skön, grön dag är att få möjlighet att börja om lite grann. Att få en ny chans att göra bättre, kanske förlåta sig själv för att det inte gick så bra igår. Förlåta sin kollega, sin vän, sin granne.
    Futtiga små oförrätter är lättare att skaka av sig då solen skiner och fåglarna kvittrar.
    Växter är vänliga och vill inget annat än att få växa och blomma så vackert som möjligt. De liksom vi, blir ännu vackrare om de har f&a;