För närvarande recenserar vi: Mattias Klum, Bränneriet, Art Christel Khan, Helmtrud Nyström, Olle Dahl, Krystyna Piotrowska och Mariana Manner, Mårten Pers källa Maria Manuela, Antonio de Felipe, 1021 Designcenter Laris Strunke Tomelilla konsthall Tora Vega Holmström Lars Brunström Artist’s Books Ystads konstmuseum Julian Opie, Kristianstads konsthall - Kivik Art Centre

Recensenter osterlen360.se bedriver ett samarbete med Österlenskolan för Konst och Design, vars studerande får möjlighet att publicera recensioner av utställningar i regionen. Detta är en del av deras fortbildning i att se och formulera sig kring konst.

Bränneriet, Art, Södra Björstorp. Foto: Peggy Eklöf

Mattias Klum, fotografi  Det är smått sensationellt att Tuula Sjöholm på Södra Björstorp lyckats få den internationellt eftertraktade naturfotografen Mattias Klum till sin sommarutställning i Bränneriet, Art. Klum publiceras ofta i naturfotobibeln National Geographic och reser runt i hela världen med bildföreläsningar om unika men utsatta naturområden, från Arktis till Borneo. På Södra Björstorps säteri ger den volyminösa utställningsbyggnadens tjocka stenväggar en trygg inramning åt en äventyrsresa man ger sig ut på i sällskap med Mattias Klum. Vi börjar med att titta in hos en silverapa på Borneo, möter en krabbmakakh vars ena öga tittar skarpt ut ur bilden medan en unge hålls lite i skymundan från kamerans fokus. En elefants oerhörda tyngd skildras i en bild där blott bakbenen och fötterna isolerats då djuret tar ett steg i ett kärr. Mattias Klum söker det specifika i djur- och växtarter eller i en naturmiljö. Han skalar bort onödiga synintryck och går i närdialog med sina motiv, i allmänhet för att varsamt förtydliga, inte för att abstrahera eller estetisera. Ändå framstår naturscenerna ibland som abstrakta mönster, t ex när träd reflekteras i vatten eller det ligger dis över en blå, mörk tallskog. Ibland är Klums foton nästan surrealistiska, t ex den pingvin han fångat i Antarktis islandskap. Just Sydpolen skildrar han i en serie foton med osannolikt mäktiga naturfenomen, som t ex kalvande isberg. Även från Ladakh visar han scener med små människor på väg i imposanta bergslandskap. Det mest utmärkande för Mattias Klum är att han inte s a s bröstar sig själv på naturens och djurens bekostnad. Han använder snarare sin fotografiska begåvning till att uttyda det unika i den värld som finns omkring oss. Och man behöver inte åka till jordens ände för att upptäcka detta. Det finns i den intrikata konstitutionen av en myra, i en björkdunge, eller en sandlilja. Klum lär oss att se och därigenom dela hans engagemang för att ta vara på jordens vidunderliga mångfald. Södra Björstorp har också inför denna utställning fått svenska konstnärer att göra skulpturer på temat världsdelar. Carola Edlund (Asien), Susanne Demåne (Afrika), Christer Bording (Antarktis) och Berth Johansson (Europa) har gjort allt från mindre figurer till större installationer i och omkring Bränneriet, Art. Ett högst rekommendabelt utflyktsmål i den skånska kultursommaren! Theresa Benér Bränneriet, Art Södra Björstorps säteri, strax söder om Brösarp (väg 19), t o m 30 augusti, dagligen (utom måndagar) 11-17

Konstnärer, uppifrån: Christel Khan, Helmtrud Nyström, Olle Dahl, Krystina Piotrowska, Mariana Manner Foto. Peggy Eklöf

Christel Khan, Helmtrud Nyström, Olle Dahl, Krystyna Piotrowska och Mariana Manner skulptur, måleri Sommarutställningen på kulturhuset Mårten Pers Källa har i år förenat fem starka konstnärskap i en bärande dynamik. Christel Khan inleder med en skulpturinstallation, som leder in till måleri av Helmtrud Nyström, Krystyna Piotrowska, Olle Dahl och Mariana Manner – medlemmar i Auragruppen i Lund. De enskilda konstnärerna kommer till full rätt i sina individuella särarter, då var och en får prägla enskilda sektioner i den gamla gårdens ständigt skiftande rumsligheter. Samtidigt är det som om konstnärerna sänder ut signaler till varandra, impulser av samförstånd och respekt. Utställningen inbjuder besökaren till möten med väldigt olika konstnärliga stilar och temperament, som sinsemellan öppnar ens seende i nya banor. Det börjar med Christel Khans suggestiva installation av brons- och lerskulpturer i ett rum som iscensatts med växter. Konstnären samarbetar här med musikern Fabian Hildebrand, vars spel på västafrikanska trummor har inspirerat Khans utformning av rummet. Ängs- och strandväxter i gula, roströda och sandfärgade toner spelar mot de små klumpiga Ernstfigurerna med livslyckligt uppsträckta armar och torkade växtfragment i händerna. Andra, konformade gestalter har grässtrån och kaprifol insatta i kroppen eller tentaklerna. Dessa figurer verkar skapta av jorden och ängarna, ett intryck som förstärks av de traditionella, jordbundna rytmerna i Hildebrands trumspel. Helmtrud Nyström tar vid med ett vertikalt strävande naturmåleri: mörka, höga trädstammar och lövverk berättar om en självständig natur, full av egen mystik och inre lagar. Nästan tyngdlöst placerar hon i denna scenografi små människogestalter. Nyström framställer dem som tillfälliga gäster i en tidlös verklighet de inte fullt ut kan kontrollera. Och just i detta rum porlar vattnet från Mårten Pers källa, outgrundligt och självklart. Ett tecken så gott som något på naturens mångtusenåriga egensinne. Följer man vattnet in till ett mindre, avskilt rum möter man Olle Dahls måleri. Han blottlägger strukturen i arkitektoniska former och utsätter dem för fantasins och naturkrafternas irrationella utspel. Enkla, klossliknande byggnadsformer placeras i färgfält, och intill dem uppstår rörelser som kan vara fabriksrökmoln eller silhuetter av träd i stark vind. Men dessa rörelser följer en egen logik: i Timmarna är tre av dessa träd eller moln vindpinade åt ett håll, medan ett fjärde rör sig i motsatt riktning. Eftersom tilltalet är så enkelt och nästan schematiskt rymmer dessa bilder en självständig, inre spänning. De för tankarna till Torsten Anderssons målade skulpturmålningar (som nyligen visades på Vargåkra gård), men det finns också en lekfullhet med arkitekturens formspråk, som t ex Malmökonstnären Sirous Namazi senare har utforskat i sina modulskulpturer. Krystyna Piotrowska har målat stora porträtt av kvinnor och ett fåtal män. Hon parar ihop personerna två och två eller hänger enskilda porträtt intill varandra. Främst kvinnorna fascinerar, och Piotrowska har tydligen haft sin judiska mamma som utgångspunkt för en utforskning av individens styrka, livskraft och integritet. I en nisch hänger hon två identiska ansikten bredvid varandra, det ena med mörka ögon, det andra med ljusa, och reflekterar över vad denna lilla skillnad kunde innebära i hennes hemland Polen under Förintelsen. I bjärt kontrast till Piotrowskas självständiga, handlingskraftiga modersfigurer står Mariana Manners välartade familjemotiv. Om de är fiktiva eller verkliga vet jag inte, men Mariana Manner målar ett ”familjealbum” som liknar bleknade foton från tidigt 1900-tal, då det dukas med kakfat och vita dukar i trädgårdsbersån. Folk sitter prydligt grupperade i en frusen pose inför årets festfotografi, kvinnorna i långa, vita bomullsklänningar och flickorna med välordnat hår. Det är en värld av svenska sommarminnen, med ekon av Ingmar Bergmans Smultronstället, en kultur där alla vet sin plats och roll i en större ordning. Målningarna har en stark, emotionell laddning, som om de vore på spaning efter den tid som flytt. Mariana Manner träffar något allmängiltigt med dessa minnesbilder, målade från det nu vuxna barnets perspektiv.  Och intressant nog får de vaga porträtten en särskild pregnans av närheten till Krystyna Piotrowskas och Christel Khans figurer. För någonstans under dessa vita, välstrukna klänningar finns naturligtvis också blossande begär, fantasier och frigörelsedrift. Just dessa krafter ligger bakom förmågan att överskrida gränser och omskapa världen genom att skildra den annorlunda. Det är detta man upplever hos samtliga fem konstnärer i Mårten Pers utställning. Theresa Benér Mårten Pers källa, mellan Brantevik och Skillinge, t o m 30 augusti. Öppet dagligen kl 15-18

Laris Strunke, måleri Det finns något av action painting över Laris Strunkes svit av enorma målningar i Tomelilla konsthall. Det känns som om konstnären låtit sig översköljas, nästan dränkas, av sina vattenfall och sedan gått rakt in i ateljén för att med penseln ursinnigt utagera kaskadernas kraftfulla rörelser. Han har målat specifikt för detta rum, och några av dukarna vi ser är ännu inte torra. I motiven rör sig de forsande vattenmassorna upp, ner och ut åt sidan. Trots att de fixerats i lager på lager av färg på duk tycks de alltjämt vara i ett föränderligt flöde. Det är omöjligt att omfatta dessa bilder – man måste låta sig själv dras med i deras energi. De oroliga forsarna strömmar vertikalt i stående bilder, men Strunke lägger kontrapunkter till deras kraftfulla fall i form av abstrakta formationer i klara färger som klarblått, orange och grönt. Dessa bär tydliga spår av penseldragen men har i sig själva en lätthet, som om de vore skum eller molnspeglingar i vattnet. Ändå markerar de också en så tydlig livsrörelse, in i bilden eller ut ur den. Allt detta måleri är inspirerat av naturen, men för Strunke är det också viktigt att möta de rum han ställer ut i. Han har i 50 år ställts ut inom prestigetyngda institutioner i Sverige och internationellt, men har på senare år presenterat konst i gamla industrilokaler, i ett kalkbrott, ett ridhus, och senast i ett enormt växthus på Haga. Här i Tomelilla ville han specifikt möta det nästan kvadratiska rummet med nästan kvadratiska målningar, som går från golv till tak – fyra meter höga och nästan lika breda. Trots denna monumentala storlek och trots all kraft som präglar motiven, finns det ingenting tungt eller mödosamt i Laris Strunkes bilder. Tvärtom förmedlar de en tyngdlös frihet. Theresa Benér Till utställningen finns även en vacker bok, Vattenfall, Rinim, där K Sivert Lindberg analyserar Strunkes måleri i pregnanta texter. Han skriver bl a följande: ”I detta att en målning, nästan alltid, bottnar i något verkligt, uppfattat och begripligt och så låter en 'nonfigurativ' tolkning växa fram och erbjuda också iakttagaren en stor frihet att tolka och leva sig in i bilden och röra sig mellan dessa båda poler, det tycker jag är en avgörande styrka, kanske hemligheten i Laris Strunkes grepp och appell.” Tomelilla konsthall, t o m 30 augusti Foton: Peggy Eklöf

Tora Vega Holmström, Självporträtt (1916). Målning. Foto: Pressbild YKM   Tora Vega Holmström, Landskap genom prisma. Målning. Foto: Pressbild YKM     Lars Brunströms A better place. Foto: Pressbild YKM

Tora Vega Holmström, måleri Lars Brunström, installation skulptur Artist’s Books, konst i bokform Tora Vega Holmström (1880-1967) hälsar välkommen med ett självporträtt från 1916, placerat precis vid entrén till den stora utställningen på Ystads konstmuseum. Den 36-åriga, självvalt ensamstående yrkeskvinnan har en fast, seriös blick riktad rakt på besökaren. Här finns redan den pregnans och fokuserade energi i porträttbilden som vi sedan ska få rikliga exempel på i Tora Vega Holmströms självständiga målarkonst. Tora Vega Holmström är en av de verkligt framstående Österlenmålarna. Hon räknas till denna krets eftersom hon hade ateljé i Kåseberga 1937-62 och förklarade sig ”hopplöst förälskad i landskapet”. Men hennes egentliga bas var Lund, och mest befann hon sig ute på resa eller längre utlandsvistelser – främst i Paris och Marseille, Nordafrika och Stockholm. Tora Vega gifte sig aldrig, utan ville hävda sin rörelse- och yrkesfrihet. Hon var en tidig praktisk feminist och pådrivande i kvinnliga konstnärsnätverk, både i Sverige och på kontinenten. Här på utställningen finns ett porträtt av kollegan Maria Blanchard (1921), som TVH lärde känna i Paris. Tillsammans utforskade de förkubismen och expressionismen, som sedan blev så framträdande i den svenska konstnärinnans verk. Vi ser här ett pärlband av företrädesvis porträtt, där TVH t ex skapar en personlig intensitet hos den nyvaknade babyn Ramono (tidigt 40-tal) genom en kraftfull orange färg. Eller den skånska kvinnan Cilia (1937), som TVH ofta skulle återkomma till. Här framträder hon med ett klargult ansikte, skira lila läppar, klargrön dräkt och abstrakta dekorelement i orange, blå och cerise. Trots hennes slutet inåtvända blick träder hennes karaktär fram genom själva bildkompositionens dynamik. Tora Vega Holmström visar även i porträtt av Fiskaren, ålakungen Ola Ahl, hur hon förmår inringa kraften i ansikten som inte egentligen söker manifestera sig i aktion. Men det var inte bara människor som intresserade TVH. En hel vägg visar utvecklingen i hennes landskapsmåleri, ofta med Kåseberga som utgångspunkt för hennes fantasier. Men här visas rent surrealistiska motiv, såsom Landskap med blå giraff (1934), där hon introducerat en klargul afrikansk sol över en ökensandgul Östersjö. Och där, bland kullarna och backarna, har hon placerat en stolt blå giraff. Lika märklig är den ensamma tjur hon satt i landskapen. Just denna tjur återkommer när hon på 50-talet abstraherat landskapet till geometriska former, bland annat i Landskap genom prisma (1952), där kullar och ängar renodlats i bågar och färgvolymer. Tora Vega Holmström hade ett konsekvent sätt att utmana sig själv och ständigt utveckla sitt måleri, vilket belyses väl i denna oerhört väl sammansatta utställning. Ystads konstmuseum presenterar också ett rum med förstklassiga artist’s books, där man kan slå sig ner och ta del av konst som skapas och förmedlas i publikationer. På andra våningen av museet har man släppt loss en krabba, en orm och en mycket luddig insekt i Lars Brunströms (f 1972) småtokiga installation A better place. Brunström arbetar med fotoceller som får djuren att börja röra sig när besökaren kommer nära. I synnerhet krabban som ettrigt kravlar omkring på ett vitt podium har ett utmanande beteende som man inte förväntar sig på en konstutställning. Naturen, en okultiverad kraft, har fått plats i kulturens salar. Krabban och den ringlande ormen ifrågasätter rollfördelningen mellan passiva konstobjekt och aktiva betraktare. Min egen säkerhet är för stunden rubbad. Theresa Benér Ystads konstmuseum, t o m 30 augusti

Julian Opie Skulptur, grafik, digital bild Det är dans i det gröna på Kivik Art Centre och i Kristianstads konsthall. Den hyllade brittiske bildkonstnären Julian Opie har dragit in i Skåne med sina dansande streckfigurer. Hans bildspråk är supermodernt och reklameffektivt. Streck, konturer och gester fångar nutidsmänniskan med extrem precision. Materialen han valt för några av bilderna i Kristianstads konsthall skapar ett ytspel av gigantiska ”gnuggisar” (eller adhesiver som det heter på fackspråk) på vinylpannåer. Andra dansande kroppar är i rörelse, antingen i en ljusbox där bilden projiceras ut från en dator inne i boxen eller med gul LCD mot svart botten, som vore detta urbana nattklubbsreklamer. Julian Opie fångar upp en samtida bildvärld som omger oss i gaturum och offentliga miljöer. Men han förenar den med det mest klassiska motiv som finns i konsten: människokroppen i rörelse. Opies kvinnor (och ett fåtal män) är alla autentiska. Han kom i kontakt med dansare vid the Royal Ballet i London då han gjorde scenografi till den brittiske koreografen Wayne McGregors verk Infra vid Covent Garden förra året. I gengäld fick Opie arbeta med några dansare för att utvinna själva essensen i deras gester och kroppsspråk. Han överförde detta till sina karakteristiska konturbilder som sedan tillämpas på olika slags underlag. Resultatet är som en liten katalog med scheman över olika möjliga fysiska poser. Man kan se bilderna som en hyllning till människans gränslösa möjligheter att förhålla sig till rummet och skapa rum utifrån den egna kroppen. Här finns för övrigt en beröringspunkt mellan Julian Opie och Antony Gormley, förra årets utställare på Kivik Art. Opie arbetar skulpturalt, grafiskt och med måleri. Hans tre nakna dansande skulpturer på Kivik Art för tankarna till Matisses La danse. De har samma enkelhet i rörelserna, ett självklart sätt att ta plats i den vilda naturen. Här finns också element av Frukost i det gröna, just i mötet mellan den moderna stadsmänniskan och den överväldigande naturen, som frigör oss fysiskt. Julian Opie säger själv att han kan inspireras av romantiskt måleri à la Caspar David Friedrich, men hans silhuettfigurer sänder också en hälsning till egyptiska gravmålningar. I allt han gör finns ett spel mellan yta och djup, mellan rörelsen och det statuariska. Här i Skåne har han förälskat sig i diabasen. Var och en av de tre skulpturerna har han byggt upp med fem block av blankpolerad diabas, i vilken han låtit sandblästra in de dansande silhuettfigurerna. Både fram- och baksida på stenblocken visar figurerna framifrån. I stenens svarta, glänsande yta speglas naturen och betraktaren. Det är verk i ständigt rörelse, utåt, inåt, i en hyllning till livet. Theresa Benér Kristianstads konsthall t o m 4 oktober och Kivik Art Centre 2009 t o m 27 september   Bilder uppifrån: Julian Opie, Dancing in Kivik, Dancing in Kristianstad. Underst: Matti Suuronens futuristiska plasthus Venturo. Foto: Peggy Eklöf Webb-tv: Se vårt tv-reportage från Kristianstads konsthall och Kivik Art Centre