Manus och sångtexter: Oscar Hammerstein II efter en roman av Edna Ferber
Regi: Janice Honeyman
Dirigent: Albert Horne
Koreografi: Timothy le Roux
Scenografi: Johan Engels
Kostym: Birrie le Roux
Ljusdesign: Mannie Manim
På scen: Gina Schmukler (Julie), Janelle Visagie (Magnolia), Blake Fisher (Ravenal), Anton Luiting (Steve), Catherine Daymond (Ellie), Diane Wilson (Parthy) med flera.
Teaterbåten
Som lektion i musikteaterhistoria betraktad är det en mestadels hänförande väl genomförd uppsättning av ”Teaterbåten” (signerad Janice Honeyman och levererad uteslutande av medlemmar ur Kapstadsoperans ensemble till ackompanjemang av Malmöoperans orkester) som sedan 15 augusti kan beses på Storans scen. Man kunde önskat att ett hantverk i den här klassen hade ägnats åt bättre råvaror. ”Teaterbåten” (”Show Boat”), som mötte Broadway-publiken för första gången i december 1927, må vara den första amerikanska musikalen med ett (åtminstone potentiellt) allvarligt och dramatiskt djuplodande tema (och därigenom en förelöpare till sådana ytterligare milstolpar i genren som ”Porgy and Bess”, ”Oklahoma!”, ”South Pacific” och ”West Side Story”), men det är, vilket denna uppsättning också demonstrerar med eftertryck, ett långt ifrån perfekt verk.
De många problem som följer med att sätta upp ”Teaterbåten” stammar inte minst från det otal versioner av texten och musiken som föreligger. Librettisten Oscar Hammerstein II och kompositören Jerome Kern gjorde flera förändringar i materialet både före och efter Broadway-urpremiären och andra (främst däribland regissören Harold Prince) har följt i deras spår. Detta har gjort det helt omöjligt att specificera en definitiv grundtext för ”Teaterbåten”, vilket förstås gör arbetet för varje regissör som vill ta sig an detta verk än besvärligare än det i förstone kan te sig.
Skälen till de många omarbetningarna av verket är (förstås) dess komplicerade innehåll: de fem (!) centrala paren av karaktärer, de 40 år som förflyter under pjäsens gång och – inte minst – hanteringen av den centrala rasproblematiken, bara för att nämna några.
Oavsett vilken version som står på Malmöoperans scen (för övrigt, gissningsvis, en blandning av en bantad 1927 med sånger ur 1946 års dito) levereras den med övertygelse och energi av den stora ensemblen. Operaorkestern, under Albert Hornes omväxlande uppfinningsrika och osäkert traditionella ledning, har svårt att hitta rätt balans mellan oförblommerat operettslisk och de modernare passagernas jazz-, spiritual- och ragtimetoner. I de svängigare numren (framför allt ”Can’t Help Lovin’ Dat Man”) påminns man om 2007 års starka och betydligt mer gripande uppsättning av ”Porgy and Bess” med många av de här närvarande artisterna på scenen.
Det mest påfallande med denna ”Teaterbåten” är emellertid dess brist på enhetlighet. För oavsett om det handlar om Magnolias (Janelle Visagie) och Gaylord Ravenals (Blake Fisher) kärleksaffär, Ellies (Catherine Daymond) och Franks (Timothy le Roux) teaterambitioner eller Julies (Gina Schmukler) och Steves (Anton Luiting) tragiska kärlekshistoria hanteras det potentiellt gripande materialet som vore det samma slags distraktioner som Kern och Hammerstein förtjänstfullt driver med i många av verkets komiska scener. Det största av alla dessa misstag görs med den centrala romantiska historien. Varken Visagie eller Fisher är några större skådespelartalanger, men det får ändå betraktas som anmärkningsvärt att inte Honeyman lockat fram mer svärta ur Fishers Ravenal (en patologiskt opålitlig skrävlare, mördare och notorisk spelare) eller en mer trovärdig och kännbar förbittring ur Visagies trånsjuka Magnolia. Vokalt har ingendera problem med sin roll, även om Fisher sjunger med en lyrisk trosvisshet i sin tenor som om han spelade den noble prins Calaf i ”Turandot” och inte en mer än tvivelaktig brottsling. Slutscenens återförening – som borde förses med varningstext från någon tandläkare – hanteras också utan varje tillstymmelse till känslomässig nyansering eller vilja till fördjupning.
Bland alla de vita karaktärernas tidvis triviala förvecklingar framstår Xolela Sixabas Joe och Miranda Tinis Queenie som denna uppsättnings verkligt betydelsebärande karaktärer. I en uppsättning där de övriga färgade ensemblemedlemmarna bara utgör en gråklädd, kuvad massa framträder Tini, med sin väldiga, klangrika mezzo och starka scenpersonlighet (framför allt i koralen ”Mis’rys Comin’ Aroun’”), och Sixabas Joe, med granitbaryton och orubbligt lugn men med vreden kokande under ytan, som de enda verkligt trovärdiga människorna under en kväll full av tvådimensionella rollporträtt. Sixaba gör musikalens mest berömda sång, ”Ol’ Man River”, till ett utbrott av förtvivlan inför de futtigheter som de vita ägnar sig åt medan de färgade lever ett liv i ständigt och ändlöst förtryck och armod.
