Sally Mann: Untitled (2000)		Sally Mann  Fotografier på Dunkers Kulturhus Naket, suggestivt, vågat, trevande, pulserande, obehagligt, sökande – är en del av orden som kommer för en i utställningsrummen på Dunkers kulturhus, plan 3. Denna utställning är en fortsättning från Kulturhuset i Stockholm, som dessutom slog publikrekord. Nu är den här i Skåne. Sally Mann har höjts till skyarna av den amerikanska kultureliten och 2001 valdes hon av Time Magazine till USAs främsta fotograf. Hennes debut kom med ”Immediate Family” från 1992. Ett fotoprojekt där hon fångade sina barn med en storformatskamera i intima och sköra situationer. Serien chockerade Amerika djupt och diskussionerna tenderade mot att det hela var pornografiskt. Här på Dunkers Kulturhus har du möjlighet att se hela serien och de andra fotoprojekt som Sally Mann har arbetat på under en lång tid. I ”Mother Land”, en serie landskapsbilder från södern, visar hon prov på nytänkande och tekniska experiment med sin storformatskamera, gamla objektiv och en långsam film. Resultatet blir en blandning av nytt och en känsla av gamla bilder, stämningsfullt, lyriskt och sublimt. I en del av serien ” What remains” kommer döden in som tema. Här möter hon sin uppgrävda hund, förmultnande människokroppar på ett forskningsområde och porträtt på hennes vuxna barn. Utställningen ger en fördjupad bild och nycklar till Sally Manns skapande under 35 år och bilden på henne och två av hennes barn på en klipphäll där de står och kissar lämnar avtryck av både styrka, nyfikenhet, provokationslusta och sårbarhet. Dunkers kulturhus, Helsingborg. Utställningen pågår 16/2-6/4 2008 www.dunkerskulturhus.se
Ovan: Dagboksblad av Ragnhild Ahlén. Foto: Dag Malmberg. Nedan: Sofie Sweger Pressbild: Carin Rexranald		Ragnhild Ahlén och Johan Röing | Sofie Sweger United Networks Agency (Room Five) Ystads konstmuseum har i vinter uppmärksammats i nationella media med anledning av kommunpolitikern Gert Anderssons förslag att tillsätta en utredning om huruvida man skulle kunna lägga ut driften av museet på entreprenad hos privata aktörer. Den driftige museichefen Thomas Millroth ryter till rejält på sin blogg (metrobloggen.se/Millroth) och många, bl a osterlen360.se (se vår Kulturblogg), har uttalat sitt stöd för hans ambitiösa men underfinansierade verksamhet vid museet. Nu presenterar Ystads konstmuseum tre små utställningar med sinsemellan vitt skilda uttryck. Väggarna i tredje våningens stora utställningsrum är täckta av ett 100-tal dagboksteckningar av Stockholmsbaserade konstnären Ragnhild Ahlén. Med en teknik hämtad från etsning tecknar hon fram vagt suggestiva, rumsliga motiv och gestalter med fina små svarta streck. Dagboksserien, som skildrar ett gränsland mellan inre och yttre verkligheter, påbörjades 1965 och löper fram till idag.     Mitt bland Ahléns finstämda bilder står Malmökonstnären Johan Röings lekfullt uppfordrande träskulpturer. Ofta är de uthuggna ur ett stycke, som den gröna ängeln Gudrun, utformad ur grannens 130 år gamla poppel. En annan, färgglad figur består av en spjälsäng som Röing sågat upp i mindre bitar och skulpterat. Han anknyter till en del klassisk konst, bl a med en egyptiskt inspirerad Nefertiti, men arbetar också med väggtavlor i olika material och strukturer. Ytorna är ofta grova, gärna med spår av konstnärens redskap, som i ett slags work in progress.     På andra våningen möter vi Sofie Swegers presentation av konstagenturen United Networks Agency. Hon visar vissa artefakter och berättar i korta fragment om möten med en rad Österlenkonstnärer, kulturentreprenörer och deras idéer och projekt, allt i syftet att belysa konstens vägar och processer. Sofie Sweger avser att skapa ett arkiv över samtidskonsten, som tycks bestå av både färdiga verk, projektidéer och objekt som konstnärerna relaterar till. Som utställning förefaller det en aning vagt och skulle vinna på tydligare resonemang. Här finns nämligen intressant underlag för en diskussion omkring konstproduktion och -förmedling. (ThB)    Ystads konstmuseum t o m 2/3 2008
Avslutade utställningar För konst på Österlen, se även under Aktuellt
Ovan: Mette Björnberg, Psykosen Ovan: Mariana Manner, Så vitt jag vet...Silvergranen   Pressbilder: Tjörnedala konsthall		"Minnets bilder", Tjörnedala konsthall 6 oktober till 4 november – Och Bildens Dag den 4 november Konstnären Gert Aspelin, välkänd i egen rätt för fyra decenniers konstnärskap, där han gått från ett hyperrealistiskt måleri till abstrakt estetiska närstudier av sand och jord, har i höst antagit rollen som curator, på Tjörnedala konsthall. Vi följer Aspelins blick in i fem konstnärers olika sätt att förhålla sig till minnets bilder. I deras verk finns jagupplösning, sorg, smärta och identitetsutforskningar, som kanske också ligger till grund för deras behov att uttrycka sig konstnärligt. Mest påtagligt är detta hos Mette Björnberg, som här i Tjörnedala återskapat en installation från 1997: Psykosen. Ett obalanserat kaffebord, kluvet i tre delar, med surrealistiska koppar och kanna, en grön marsipantårta i garn – allting glättigt dukat till fest och glädje men med en hallucinerande panik för att allt är ur led. Tre rep leder upp till taket och dessa symboliserar den jagupplösta konstnärens kontakt med Gud, som utsett henne till Jesus. På en vägg intill detta drömlika kafferep finns små hyllor med sängar, kallade Ett kammarspel. I sängarna skulpterar Björnberg in svart sorg, en idyllisk lövsal eller ”sömnlager” i form av en rad träbitar i olika färger. Hennes minnen och drömmar möts i ett skapande nu av konkret färg och form.     Andra minnen bärs av Mårten Nilsson, som omtolkat klassiska broderimönster i torrnålsetsningar vilka han abrupt bryter mot ett skulpterat parti hotfullt taggiga törnen, som löper längs väggen för att utmynna i en ny grupp prydligt syjuntevänliga korsstygnsmönster. Den kristna smärtan kontrasterar mot handarbetets och kyrkkaffets tyglade begär.     Så kommer Mariana Manner och skapar dubbla bottnar i hötorgsmålningar hon ärvt från sin far, som hade ramaffär. På naturmotiven målar hon ljusa, nästan genomskinliga silhuetter av kärnfamiljen, som om de reflekterades i ett glas över tavlorna. Det skildrar folkkonstens plats i ett hem och ger efterbilder av en förlorad gemenskap, just det som vi kan minnas när vi av oförklarliga skäl bevarar en tavla från föräldrahemmet som inte i sig har ett bärande konstnärligt värde. Men tavlan minns och i umgänget med tavlan bevarar man kanske en länk till den man själv var.     Så här kan man hålla på och varsebli sina egna minnen genom konstnärernas spår och ledtrådar. Astrid Göransson gör i en video ett underbart sorgearbete över sin döda mor med hjälp av Edith Piaf och en flaska Lait de Beauté. Lars Embäck går ut i smärtsamma figurationer av en otrygg mamma-pappa-barn-situation som väcker känslor av inkapsling och bortvändhet. (ThB)