Snövit med styvmor, spegelbilder och pappa Kungen Foto: Peter Westrup Nedan: Snövit möter skogens utmaningar			Snövit Dramatikern Marina Steinmo och koreografen Kajsa Giertz har de senaste tio åren skapat flera nya verk där de sammanfört text och koreografi: på Byteatern i Kalmar, Dansstationen i Malmö och Dansens Hus i Stockholm. Tillsammans renodlar de ett material och en symbolik, vet precis var orden bör sluta och gesten tar vid. Med Snövit på Malmö dramatiska teater förenar de dansare och skådespelare i en ömsesidig förstärkning. Aldrig förut har jag på Hipp sett ett så fåordigt men tätt, tydligt och organiskt komponerat scenkonstverk.     En flickas (Nora Widell) berättarröst lägger snabbt och okomplicerat en grundstruktur: slottet, prinsessan, kungen och drottningen, uråldriga familjearketyper med massiv betydelse för oss alla i salongen, oavsett ålder. Jennie Lindström är den lilla sessan, med hy vit som snö, läppar röda som blod och hår svart som ebenholz.     Flickan utsätts för moderns död, sju sorgeår, styvmor, förvisning, går vilse i skogen och möter de sju dvärgarna, blir hushållerska, tills hon förgiftas av styvmoderns onda sändebud, dör och väcks av en prins. Grimm-sagan är välbekant, och styrkan i Kajsa Giertz uppsättning är att hon fokuserar och fördjupar de dramatiska vändpunkterna.     I närgången barnslig akrobatisk dans odlar Giertz Snövits och Kungens (Fredric Thurfjell) samhörighet. Med en grupp ”Spegelbilder”, bestående av sju personer i masker av Siv Nyholm, skapas ett självupptaget följe kring styvmodern som plötsligt tar enormt mycket plats och skuffar undan Snövit. En träffande bild för många moderna bonusbarns känsla av utanförskap i nya familjekonstellationer.     I skogen möter Snövit en jägare (Sonny Lindbäck/Pär Malmström) som våldsamt konfronterar henne med en existentiell ensamhet, fäller henne, slungar henne ut ur sina livsbanor. Jennie Lindström hoppar, kastar sig, klättrar och duckar inför en kamouflageklädd skog av figurer som försvårar hennes flykt. Och snart möter hon dvärgarna, som dyker ut ur luckor i golvet, rullar på varandra, kliver och kravlar ihop som en enda rörlig kropp. Skådisar blandas med dansare, alla iförda mask och lustiga huvudhättor som neutraliserar individerna. Detta är konstnärligt grupparbete på högsta nivå, där alla solidariskt formar sig i dynamisk rörelse med varandra.     Rytmen formuleras i föreställningen av Anders Ortmans partitur som ledigt leker sig fram i olika stilar mellan allt från latinamerikansk dans och jazziga stämningslägen till majestätisk finess.     Snövit blir så en konstnärligt helgjuten gestaltning kring en enkel saga om det brutala i att vilja vara vackrast i världen och det plågsamt utvecklande i att förlora allt man trodde var viktigt. Klokt och vackert. (ThB)     Malmö Dramatiska Teater, Hipp t o m 3/2 2008
			500 Många om skratten i glad humorshow När Johan Wester förklarar för publiken i den fullsatta teatersalongen att det är 500 åskådare och samtidigt 500 historiska bemärktheter på teatern ikväll med kommentaren att brandmyndigheterna har haft åsikter i saken är han snabb att tillägga att ”Kajan” inte är där. Mycket riktigt har både Wester själv och hans ständige humoristiske parhäst Anders Jansson för denna historiska humorshow lagt både brandchefen ”Kajan”, Janssons white trash-transvestit-alter ego Tiffany Persson och alla de andra figurerna från Hipphipp! åt sidan för att i denna föreställning åtminstone synbarligen vara sig själva i egna höga personer. I stället är det publiken som, med hjälp av informationskort man får vid inträdet i teatersalongen, ska ikläda sig historiska personligheter och uppleva en rad mer eller mindre vilda upptåg med mer eller mindre historiskt tema. Utan att avslöja för mycket rör detta sig om allt från allsång och hazardspel till frågesport och sökande efter historiska samband. Det är tydligt att de båda herrarna trivs med detta nya, mer tillvända, teatrala format. (Faktum är att det skulle vara i princip omöjligt att göra TV av den här föreställningen, vilket kan ha varit en medveten poäng vid utformningen.) Jämfört med Hipp Hipp [paw rihk’tit] på Olympen i Lund hösten 2003, en jätteshow med videoinslag, husband och påkostad scenografi är 500 en betydligt intimare, varmare och, vågar jag påstå, personligare upplevelse för publiken. För trots att den sannolikt är lika manusstyrd som många andra humorföreställningar runt om i landet lämnas stora möjligheter till variation. Det är meningen att publiken ska vara betydligt mer än åskådare – Wester och Jansson bjuder in och publiken följer gärna med i deras rasande höga tempo och nästan helt obrutna rad av finurliga, skickligt timade och skenbart improviserade kvickheter. Kanske det allra mest positiva med 500 är att inget av humorn, så vitt jag kunde avgöra, utförs på någons bekostnad, något som är oerhört sällsynt och minst lika välkommet i ett land där låtsassatir och sparkar mot redan liggande ofta får gälla för högklassig underhållning. (FF) Lunds Stadsteater, Premiär 9 november, t o m februari 2008
Ovan: Sven-Åke Gunnarsson, Zorba. Nedan: Marianne Mörck, Madame Hortense. Foto: Malin Arnesson			Zorba Det finns ingen insmickrande turistisk Kretaromantik i den välstrukturerade Zorba som nu satts upp av Ronny Danielsson tillsammans med scenografen Alex Tarragüel Rubio. En mörk fond och en byggställning rakt över scenen, på vars platå orkestern sitter, bildar ram för korta scener, som i drama, sång och dans är fokuserade på en enda, stark, drivande fråga: väljer du att bejaka livet eller ska du sitta och vänta tills du dör på att det börjar?     Motor i John Kanders och Fred Ebbs musikal från 1968 är den dansande, livsbejakande greken Zorba. En ruffig karl med stora sorger och sannolikt mycket våld i bagaget som tar för sig av livet, älskar, luras och fantiserar med samma stökiga, galna överlevarinstinkt. I Sven-Åke Gustavssons gestalt, iförd combatbyxor, kråsskjorta och kavaj, får Zorba en diaboliskt uppfordrande närvaro. Han pratsjunger med Cornelisstuk, förför den bedagade fransyskan Madame Hortense – som Marianne Mörck gör till en ömsint teatralisk publikknipare – och provocerar den prydlige unge mannen Niko (den synnerligen välspelande Christopher Wollter) att våga ta för sig av kärlek i nuet.     Zorba är en musikal som har en mörk närvaro av död, smärta och hämnd. Hela tiden tvingas rollfigurerna att ta ställning till sina egna livsmöjligheter, och just detta har Ronny Danielsson på ett tydligt sätt låtit prägla varje scen. Osentimentalt kastar han ut personerna i akuta konfliktsituationer, som de tvingas lösa, och sedan drar man raskt vidare till nästa scen, nya utmaningar. Det handlar om en livsfarlig gruva, om en bybefolkning med självdestruktiva hedersbegrepp och vendettor, om rivaliteter och fattigdom. Mitt i detta finns förstås den mänskliga längtan efter kärlek. Musiken, bearbetad av Karl-Johan Ankarblom, är ständigt i rörelse mellan oroliga uppbrott och inslag av grekisk sorglöshet, vilket skildrar ambivalensen i dessa kretensares vardag.     Historien knyts samman av Petra Nielsen som en s k Spelledare, men hon lyckas tyvärr inte riktigt motivera sin närvaro på scen. Hon rör sig ganska stereotypt, saknar bärighet i rösten och verkar ha hamnat i fel show. Annars har Spelledaren fördelen att hon rör sig fritt och dyker upp lite varstans i hela scenrummet, vilket sammanhåller episoderna i rummet. Men Danielsson har redan förlagt stora delar av spelet på förscenen, ovanför orkesterdiket, där det uppstår en självklar närhet i tilltalet till publiken. Man berörs av denna Zorba, av den enkla livsfilosofi som handlar om att våga dansa på sin egen sorg – rakt ut i livet. (ThB) Malmö Opera och Musikteater, Storan Malmö, t o m  3/2 -08
I närområdet