Oktober 2007: Om att förvandla vatten till vin

Att förvandla vatten till vin – var det nu en god idé? I dag hade det väl varit mera politiskt korrekt att förvandla vin till vatten – friskt, porlande vatten, som skapar liv där solen gör sitt för att bränna sönder.

Överhuvudtaget, det där med att låta Jesus göra ”mirakel” skulle Gud nog inte göra om. Ty om en människa har en förmåga som ingen annan har, vad är då detta att ”tro på”? Det tar ju endast bort uppmärksamheten från det väsentliga, nämligen att Jesus i sig själv hade funnit den gudomlighet som Gud i skapelsen nedlade i människan. Den fick Jesus att använda all sin kraft på att i sina medmänniskor väcka samma medvetande – så att alla vi små gudar som lekande evighetsbarn tillsammans skulle kunna bli bilden av Gud, så som han hade hoppats och möjliggjort.

Vad är det för mening med att väcka en död till liv, när det sanna undret består i att vi måste förlika oss med att en dag ta avsked från livet? Vad är det för mening med att ”trolla fram” bröd till de hungrande, när det sanna undret består i att vi individuellt inser, att grannen är min bror, som jag har ansvar för och inte kan låta bli att hjälpa när han är i nöd?

Dessa trollkarlsmirakel står endast i vägen för oss. Man frestas att tillbedja trollkarlen i stället för att se honom som ett exempel på vad vi själva kan göra, se vem vi själva är: människobitar med Gud som vårt innersta väsen. Med kärleken som vårt innersta väsen. Och detta påminner oss om att kärlek inte är något som vi kan ge bort (till den eventuellt älskade). Kärlek är det vi är, var vi än går och står, och som därför hela tiden är till för den som vi råkar möta i nuet.

Men för att återvända till vattnet som förvandlas till vin. ”In vino veritas” (I vinet finns sanningen), säger man. Och kanske behövs vinet för att ge mod till att man ska kunna häva ur sig allt som står i vägen för att ens sanna kärlek ska kunna stråla klart. Genom kaos till kosmos. God höst!

Kirsten Ollén

Augusti 2007: Du är en ambassadör i världen för ditt inre

Tempel, kyrkor, synagogor, moskéer och andra former för meditationshus är i grunden lika onödiga som ett sjukhus är för den friska. Vi behöver inte gå in i dessa byggnader för att finna. Behöver inte gemensamt rabbla en ”trosbekännelse”, som man sedan tröstar varandra med att det är fullt legitimt att tvivla på. I själva verket ÄR man sin trosbekännelse. Man är hela tiden konsekvensen av det man tror på. I vår identitet av barn till den Gud som till Moses sa: ”Gå, och säg att JAG ÄR har sänt dig!” inser man, att man är det man tror på – och att vi överallt måste vara beredda på att bedömas utifrån det.
    Man behöver inte vara född i kungliga gemak eller bära gyllene kedjor för att vara representant för sitt land, sitt kön, sin ålder, sitt yrke osv. Man måste veta att andra ofta generaliserande säger: ”Så är män, så är kvinnor, så är gamla, så är bagare” – eller vad man nu för stunden befinner sig i för roll. Överallt är man ambassadör och har möjlighet att hedra sin tillhörighet, och därmed bli försonare. Det är ett stort ansvar man således individuellt bär runt på – och det är inte alls säkert att man har insett detta ansvar än. På den som inte har insett detta vilar inget ansvar, endast på den som har förstått.
    Men framför allt, ansvarsmedvetna eller inte – alla är vi, antingen vi vill det eller inte, representanter för den Gud som har lagt sig själv i oss vid skapelsen. Mycket lärorikt är det att tänka på berättelsen om Kain och Abel. Abel var helt medveten om och levde sin gudstillhörighet, spontant och självklart. Han hade därmed fullföljt sin mission på jorden. Men Kain – som härjades av inre demoner – behövde slå ihjäl sin bror för att slutligen vakna till insikt om att Abel var hans bror. Först när han förtvivlat kastade sig framför Gud och reservationslöst insåg sin skuld i ett ”slå ihjäl mig, jag är inte värd ett ruttet lingon!”, först då blev han människa. Då kunde Gud resa honom och säga: ”Från och med nu är jag med dig – och intet skall skada dig.” Förlåtelsen ligger inbyggd i det totala, reservationslösa erkännandet, bortom alla ynkliga bortförklaringar!
    Vi kan därför gå ut i världen som stolta representanter för de tillhörigheter vi är delaktiga i, och för den Gud vi i alla religioner och icke-religioner är barn av, precis som vi är barn av våra föräldrar, vare sig vi ”tror på” det eller ej.

    Kirsten Ollén

Juli 2007: Trädgården: en resa inåt till den första Människan

Just nu står Österlen som en prunkande, öppen trädgård: frodig, rikt blommande. Vad är det som får våra hjärtan att smälta inför all denna skönhet? Kan det vara minnet om Trädgården, som den beskrivs i bibeln? Allas vår allra första trädgård. Det var stunden då Gud såg att allt var gott – fulländat! Och det var då han beslutade att skapa oss – Människan! Vi var där alla den dagen, troende och icke-troende av alla tänkbara färger och varianter. Och vi har alla möjlighet att få en erinran om paradiset (Trädgården), ögonblicket då Skapelsen vilade i sig själv – då vi var ETT – och allt var gott.

Våra underbara trädgårdar kan alltså hjälpa oss att minnas – hjälpa oss på resan inåt i oss själva – in till det slumrande evighetsbarn som finns i oss alla. Detta evighetsbarn som var med då Gud skapade, och som därför minns hans förväntan om att vi skulle se och förstå de möjligheter vi fick för att hålla ihop som en enda Människa. Denna möjlighet ville han dock inte tvinga på oss – vi skulle själva välja denna enhet.

En liten hjälp till att förstå vad Gud menade har vi fått genom en sorts gemensam, enkel levnadsregel, som går igen i alla religioner, en regel som säkert också de icke-troende skulle ansluta sig till: GÖR INTE MOT ANDRA DET DU INTE VILL ATT DE SKA GÖRA MOT DIG. Så lekande enkelt. Alltid har vi oss själva med oss som provkartor på vad som gör ont eller vad som kan glädja oss. Man kan aldrig hindra andra från att slå – men man kan hindra sig själv från att slå tillbaka. Man kan, som det rekommenderas, vända andra kinden till. Om man gör det tillräckligt envist, slutar det kanske med att man får en kram av den andra. Och då har den goda cirkeln påbörjats.

    Kirsten Ollén

Juni 2007: En aha-upplevelse av kärlek

Påsken har varit. Jesus har dött. Men den kärlek han hade till alla de människor han via Gud kände sig förbunden med hade inte dött. Den låg i luften kring alla dem han hade varit i förbindelse med. Den gjorde att hans allra närmaste (lärjungarna) gång på gång de följande 40 dagarna kände hans närvaro – ja, de kände den så starkt att de tyckte sig se honom. Tills dagen då de upplevde att han lyftes upp och flög till himmels. Precis som judarna flera århundraden tidigare hade sett Elias bli hämtad i en gyllene vagn och förd till himmelen, så stod nu dessa ny-judar och såg sin älskade vän föras iväg på det vi sedan firar som Kristi Himmelsfärdsdag.

Förvirrade gick lärjungarna hem. De visste varken ut eller in. Vad skulle de säga, vad skulle de göra? Skulle de gå ut och berätta om Jesus och hans ord om kärlek? Vad skulle de då svara när den de talade till undrade: ”Vad blev det av denne märklige man?” Tja, han dödades! Vem skulle då hoppa på den vagnen?
    Tio dagar förflöt – dagar då vännerna höll sig inomhus, rädda och förvirrade. Men så, plötsligt, väcktes en visshet i dem. Såsom vi alla via kärleken kan finna in till det evighetsbarn i oss som sedan Skapelsen vet och förstår alla Guds hemligheter, så drabbades lärjungarna tydligen av en aha-upplevelse som tillät dem att se allting klart.
    Berusade av glädje sprang de oförfärade ut på gator och torg och berättade om Kärleken. Om en kärlek som ingen död kan få bukt med. En kärlek som övervinner allt, därför att den vägrar låta något ”ont” döda den. Den spränger gravar – den blir aldrig vis av skadan. Därför att den är en del av den kärlek Gud blåste in i oss gemensamt, när han med sin Helige Ande(dräkt) uttalade ordet ”Bliv Människa!” över en lerklump, som därigenom fick liv av hans liv. Denna ande bär vi alla runt på som vårt innersta väsen. Den lever i evighetsbarnet i oss, det barn som i – men inte av – tiden minns Skapelsens stund, och som därför inte kan låta bli att försöka sprida kännedom om denna den enda hemlighet i världen, som inte vill vara hemlig men uppenbar för alla och envar: judar, hinduer, kristna, muslimer, ateister – ja ALLA!

    Kirsten Ollén

Påsk 2007: En kärlek som spränger sig genom tid och rum

Vi befinner oss i Fastan – på väg mot Påsk. Den dramatiska tid som inbjuder till att tänka över vad Jesus egentligen ville. Vad han tänkte, vad han hoppades.

Först och främst ville han befria sina landsmän från alla snärjande band de hade invecklats i. Först hade vi haft Skapelsen, där varje person kunde älska Gud och sig själv så mycket, att kärleken inte kunde låta bli att omfatta alla medmänniskor som de syskon de är. Men efterhand som tiden gick började de – kanske extra fromma – undra: ”Hur visar vi vår kärlek till Gud?”. Lite trött och uppgiven gav då Gud dessa fromma en rad förhållningsorder i form av ”Du skall…” och ”Du får inte…”. Tiden gick, och som det går med alla plikter blev de surare och surare. Nästan marionettartat utförde man plikttroget buden – men de förlorade totalt den spontana glädje som finns i den direkta kärleken, där vi människor bara inte kan låta bli att älska varandra.
    Så kom Jesus – en del av den av Gud skapade Människan, lik vem som helst av oss. Han älskade säkert varmt sina landsmän – kanske speciellt de fromma fariséer som hängav sig så trofast till plikten att tjäna Gud. Jesus kastade fritt och lyckligt alla de många budorden upp i luften och sa: ”Glöm dem, glöm allt – och nöj er med att älska Gud, er själva och varandra som den enhet vi är. Om ni älskar alla som på gott och ont kommer i er väg, så ska ni känna att ni ändå inte skulle kunna förmå er att göra ’Du får inte’-buden, och alla ’Du skall’-buden kommer helt av sig själva att växa fram som blommor ur varje springa!”.
    Jesus visste emellertid att ord dödar – endast anden gör levande. Därför räckte det inte att säga så, utan hans enda möjlighet var att med hela sitt liv leva och därigenom visa denna väg.
    I de tre år han hann leva efter att ha förstått detta sammanhang visade han på alla sätt att kärleken är total. I kärleken till Gud innefattas kärleken till varje medmänniska. Tyvärr har man uppehållit sig vid några eventuella ”underverk”, som endast står i vägen för det egentliga budskapet. ”Underverken” frestar människor att tro på något som är till intet förpliktande för dem själva. Om jag tror på att kungen är kung – så förpliktar det mig inte till något som helst. Men om jag tror på att något kungen visar mig är rätt, så får det konsekvenser också i mitt liv.
    Det nästsista beviset på att Jesus hade denna totalkärlek till Gud integrerad i hela sitt väsen ser vi när han för sista gången leds förbi Judas efter att denne har förrått och utlämnat Jesus till döden. En blick full av kärlek och mildhet. Jesus tar emot sitt öde som en del av Guds vilja – och därför som något GOTT.
    För mig råder inget tvivel om att Jesus på väg till Golgata endast hade en tanke: Gud kommer att sätta stopp för detta i sista ögonblicket. Så som han gjorde med Abraham. Jesus ville visa att han var lika villig som Abraham, när denne med blödande hjärta gick för att slakta sin älskade son Isak. Dödstrött och full av smärta släpar sig Jesus iväg med denna förväntan: Gud låter inte detta hemska ske!
    Men det skedde – och därför blev Jesu nästsista ord ett förtvivlat undrande: ”Min Gud, min Gud, varför har Du övergivit mig?”. MEN, sedan visar han oss för sista gången kärlekens suveränitet i det att han ger upp försöken att begripa något som helst. Han bara överger sig, och hans sista ord blir ett otvetydigt, kraftfullt: ”Far – i Dina händer överger jag mig!”
    Graven väntar – och graven är svart – men ur den slingrar sig den trosvissa kärlek till och tro på Gud som omfattar allt och alla. En kärlek som går genom tid och rum, spränger alla religioner, direkt fram till oss i dag!

    Kirsten Ollén

Februari 2007: Gud i Människan

I Begynnelsen var ORDET – och ordet var hos Gud – och ordet var Gud!
    Naturligtvis – så var det, så är det. Gud har skapat hela denna underbara värld, men medan han stod och beundrade den, kände han sig plötsligt sorgsen. Ingen hade han att dela glädjen med. Tänk om det hade stått någon bredvid honom – en som beundrande hade sett på honom och sagt: ”Åh så fint, så makalöst fint du har gjort!”
    Just då fick han syn på sin egen spegelbild i en av de klara sjöarna. ”Jag vet”, tänkte Gud, ”jag skall göra en likadan som mig själv” (kloningstanken som vi kom på så här långt senare kan ses som en utlöpare av denna idé). Inne i honom föddes denna tanke – föddes som en del av honom själv – ja rentav som honom själv.
    Ordet som skulle uttalas var MÄNNISKA! Det ordet var sålunda en bit av Gud själv. Precis som när ett litet barn sitter med ett blankt papper och en penna. Idén om vad han vill rita är inne i honom själv som en del av honom själv. Verket är barnets och speglar detta barn.
    Nu var Gud så förmäten, att han inte kunde nöja sig med att skapa en sådan person, som våra dagars kloning – en sorts docka som inte skulle kunna låta bli att rikta hela sin inbyggda kärlek mot honom. Nej, Gud var lättsinnig nog att även delge oss sin egen frihet: att älska eller inte. Samtidigt med att han gav oss möjligheten att i allt och alla se honom och älska honom där – så gav han oss möjligheten att i stället berusa oss i den andra möjligheten, nämligen att låta oss maktberusas av vår egen inneboende gudomlighet. Kan själv, vill själv, som trotsiga barn!
    I denna sin sista Skapelse gjorde sålunda den allsmäktige guden sig själv maktlös. Nu kunde han bara sitta och vänta – andlöst natt och dag – årtusenden efter årtusenden. Skulle hans sista, slutgiltiga skapelse fatta, eller förstöra allt?
    Här och var i historien har enskilda personer i livsavgörande aha-upplevelser FATTAT och försökt förklara. Men hittills har detta bara resulterat i konstruktioner av nya religioner – med sura regler och murar av avståndstaganden från andra religioner, krig och ovänlighet. Ännu har inte den från religioner befriade gudsbilden vunnit inpass. Ordet, som från begynnelsen var hos Gud – var Gud – är inte jude, kristen, muslim, buddhist eller något som helst annat. ORDET VAR OCH ÄR MÄNNISKA.

    Kirsten Ollén

    PS: Eftersom detta nummer av Österlen 360° handlar om musik kan nämnas att en musiker som har sett sammanhangen mellan Skapelsen, människans missbruk av sin gudomlighet, kaoset och den nya skapelsen, är Leonard Bernstein. Han har i sitt närmast apokalyptiska verk ”Mässa” visat hela det miljonåriga förloppet från Guds skapelse över kaos och ruiner till den slutgiltiga nyskapelsen – den i vilken människorna har förstått och själva valt att återvända och lägga sig vid Guds fötter.

Julen 2006: Du är Ljuset

En kung kom till den vise mannen Yajnavalkya med frågan: ”Vad tjänar människan till ljus?”
    Yajnavalkya menade att först solen, därefter månen, sedan elden och talet i tur och ordning, efterhand som det föregående släcktes och försvann, tjänade människan till ljus.
    Men slutligen, när allt detta då är släckt, tyst och öde – vad då?
    DÅ TJÄNAR MÄNNISKAN SIG SJÄLV TILL LJUS.
    Ljuset är således i oss. Tänkvärt här inför julen, där människor tycks ha en rastlös längtan efter något att nå fram till och falla till vila hos. Vi reser hit och dit för att finna Julen, finna barndomslandet, finna Barnet. Men sanningen är den att vi själva är julen, om vi släpper loss det evighetsbarn som alltsedan Skapelsen bor i oss alla. Detta evighetsbarn, som är syskon med alla världens andra evighetsbarn – suveränt oberoende av vad vi tror eller icke-tror på!

Skapelsen är EN – och Människan är en, nämligen summan av alla de slumrande evighetsbarn som bor i oss alla. Och Jesusbarnet i krubban är endast spegelbilden av vårt eget inre barn.
    Julen – den riktiga Julen – är inte gåvor och mat. Den uppstår när vi återvänder till barnets totala förtroende – utlämnar oss till varandra på gott och ont – och tror på att det som sker har en mening. När vi litar på att våra spontana livsyttringar visar sig vara suveräna. När vi bara ÄR, rakt upp och ner, den lilla bit av Människan som var och en av oss under sin livstid har fått att förvalta. När vi inte sneglar på hur saker och ting tar sig ut, om de är passande, om man är god eller ond. Man bara ÄR. Vi kan ändå aldrig bedöma varandra eller ens oss själva. Endast Gud ser in i hjärtat på var och en – Hans allena är domen.

Tänk er en liten flicka, som full av iver att glädja sin far och mor dukar och tänder ljus. Olyckligtvis står ljusen för nära brandfarligt material – och huset brinner ner!
    I ett annat hus är en liten flicka arg på sina föräldrar, varpå hon olovandes börjar leka farligt med tändstickor. Även hon råkar sätta huset i brand.
    Båda husen brinner ner. Utifrån ser allt likadant ut – men det är en fundamental skillnad. Allt beror på avsikten. Och ingen annan än Gud kan uppfånga våra avsikter med saker och ting. Tänk på Judas t ex. Vem vet om inte han hoppades på ”det vidunderliga” när han förrådde Jesus? Han tog sin hemlighet med sig i graven! Han kan ha varit jämförbar med vem som helst av de två flickorna. Men Jesus valde att tro på barn 1 i honom. Med mild kärlek gav han Judas ett sista ögonkast medan han fördes bort av soldaterna.

Låt mig avsluta dessa funderingar med att önska att denna jul 2006 måtte få de små evighetsbarn som bor i var och en av oss att vimla fram över Österlen – och resten av världen – och leka med varandra i förtroende och kärlek. Ty då vaknar hoppet om att vi får FRID PÅ JORDEN.
    Välsignad jul!

    Kirsten Ollén