|
Madagaskar kallas ibland för Lemuria och det är förstås ingen slump. De glada lemurerna är lika typiska för detta öland som kängurun för Australien och jättepandan för Kina. 90 procent av jordens lemurbestånd hör hemma häri landet, men flera arter är hotade på grund av krympande regnskogar. Däremot finns inga större rovdjur som utgör något egentligt hot mot dessa trädlevande små filurer, som livnär sig mest på växter och frukt.
När vi bestämde oss för att göra en expedition till Madagaskar var ett av de främsta målen att få träffa lemurerna i deras naturliga hemmiljö. Nu lever de förvisso inte ensamma i Madagaskars urskogar. 360°s utsända var ju vana vid natursköna utflykter till Brösarps backar, Fyledalen och Haväng, där man får sällskap med en diskret nordisk fauna (såsom betande kor, hästar, får, lite flugor, mygg och enstaka spindlar). På Madagaskar finns i princip inga hästar, och våra kor är ersatta av den tunga, sega zebu-buffeln. Däremot förbereddes vi av faktalitteraturen på troliga möten med boaormar, skorpioner, krokodiler, hoppande jätteråttor, gigantiska ludna fågelspindlar etc… Ett tag övervägde vi att hellre göra en firmadag hos lemurerna i Ystads djurpark, men tanken på en tripp till Indiska oceanen var ändå mer lockande.
Och djurlivet på Madagaskar är verkligen sevärt! Redan på frukostbordet kravlade det fram små nyfikna, illgröna geckor, som dels höll bordet fritt från småmyror, dels alltid stod redo att renslicka knivar och skedar med marmeladrester. Geckorna håller gärna till i rummen på väggar och tak under natten, där de gör ett förtjänstfullt arbete med att fånga åtminstone några mygg, knott och otrivsamma skalbaggar.
En kväll mötte vi en två meter lång boaorm strax utanför hotellet. Den var långsam, mätt och belåten, efter att ha slukat något som syntes vara en råtta, som buktade ut ungefär mittvägs genom ormen som åmade sig fram över gatan. Chefredaktör Peggy visade sig också på styva linan i möten med andra boaormar, som hon glatt tog upp runt halsen och bedyrade att de kändes muskulösa och fascinerande. Av Madagaskars olika orm- och snokarter är ingen giftig eller farlig för människan, påstås det.
Garanterat ofarliga var också alla de kameleonter som med sina arkaiska kroppar mödosamt stapplar fram på stigar eller trädgrenar. I alla tänkbara färger och former dyker de upp lite varstans. De är mycket tacksamma objekt för amatörfotografer då de ju sitter som förstenade när de är stilla. Den allra minsta dvärgkameleonten vi fick se mätte endast ett par centimeter.
Men lemurerna då? Dök de aldrig upp?! Jo, absolut. Glädjen var enorm i sällskapet när man plötsligt hörde ett gäng lemurer slänga sig fram i träden vid paradisstranden på badön Nosy Tanikely. De gråbruna fulvus med nyfiket uppspärrade ögon gjorde en fantastisk uppvisning när de ledigt hoppade bland grenarna och nästan väluppfostrat satte sig på parad för att matas med bananer. Lite tyckmyckna är de allt, för här slängdes bananskalen nonchalant åt sidan – endast det bästa är gott nog!
360°s utsända vildmarksteam fick sedan sin stora lemurkärlek besvarad på ön Nosy Komba, där en fri och öppen liten djurpark har ett större bestånd av arten macaco. De svarta hanarna hoppade förtjust ner på våra axlar och charmade oss med sina kattmjuka pälsar medan de svängde med sina lika långa svansar. Honorna, som är mer fuxröda, låg däremot utslagna och mätta kvar uppe i träden. Hos lemurerna råder nämligen matriarkat, så det är damerna först när det vankas mat.
Vad är då lemurer? Är det ett slags apor? Nej, snarare halvapor, fast de tillhör en annan ordning av primater än apor. De är 28-46 cm långa och de tyngsta arterna i dag kan väga max 10 kilo, men de vanligaste vi ser är ungefär stora som katter. För malgacherna har lemurerna en alldeles speciell betydelse, då deras namn betyder spöke eller andar. Kanske har de fått namnet också för sina vidöppna ögon som verkar se igenom allt. Eftersom malgacherna har mycket nära och levande band med sina döda släktingar ser de ibland lemurerna som ett slags gengångare. Däremot aktar de sig för aye-aye, en lemurart som känns igen på sitt mycket långa långfinger. Aye-aye anses enligt folktron bringa död och olycka och slås alltid ihjäl när den närmar sig en by. Men någon sådan såg vi följaktligen inte under denna resa till Lemuria.
Text: Theresa Benér - Bildspel: Peggy Eklöf
Publicerat 14/2 2009, exklusivt för osterlen360.se
Läs även del 1!
Mera läsning om Lemuria och forskning om jordens superkontinenter i Annette K Nielsens mycket tankeväckande artikel i danska Weekend-Avisen, med utgångspunkt i Ted Nield: "Supercontinent: Ten Billion Years in the Life of Our Planet" (Granta Books)
|
