|
Madagaskar har två officiella språk, malagasy (som har ursprung i malaysiska och polynesiska språkstammar) och franska. Landet blev 1960 självständigt från kolonialmakten Frankrike i en fredlig process, och med undantag av nationalistiskt offensiva perioder på 70- och 80-talen har man fortsatt undervisa franska redan i grundskolan.
Vi bor intill en avsides belägen fiskeby, Doany, som endast kan nås med båt. Här lever ett 30-tal invånare i enkla småhus med plåttak, utan elektricitet, och med kollektiv byggnad för bad och tvätt. Barnen leker på stranden med barkbitar som får vara båtar, eller spelar boll med halva tomma kokosnötter. Materiellt sett är det som en öde ö. Men barnen talar franska. De sjunger på franska. Och har franska namn!
En dag passerar vi en byskola på ön Nosy Komba. Lärarinnan bjuder in oss att hälsa på barnen. Hon berättar att de just nu lär sig historia och fakta om Madagaskar, även i relation till Afrika. Vi berättar lite om Sverige och ritar svenska flaggan på tavlan. Raskt uppmanas ett av de 52 barnen i klassen att rita Madagaskars flagga för oss. Sedan kommer de fram en och en och börjar recitera franska barnramsor för oss. Stoltheten är enorm och vi applåderar! Jag funderar mycket på detta att de lever på en liten ö i Indiska Oceanen och har franska språket som pass till högre utbildning, resor och upptäckter.
Lilla Brigitte, åtta år, kommer gärna och promenerar med oss på stranden. Vi kollar vilka franska ord hon kan och räknar steg tillsammans. Hon lyssnar ivrigt på allt vi berättar och repeterar alla ord. Det känns absurt att vi vistas här, i hennes land, på hennes strand, men språket som bestämmer vad vi ser är franska – från en helt annan del av världen. Från vår kultur.
Vi börjar också prata med de andra barnen – Jean-Paul, Rico, Martha… Tar bilder på dem och visar direkt i displayen, vilket de tycker är fantastiskt roligt. De kommer och tittar intresserat på våra böcker och medhavda magasin från främmande länder. Bläddrar, granskar bilderna och lär sig ord.
15-årige Jean-Paul lever med musik inombords. Han går alltid och nynnar och dansar för sig själv på stranden. Vi beslutar att testa hans mottaglighet för musik från andra kulturer och låter honom lyssna på olika låtar i en iPod. Här finns allt från sakral arabisk musik till hiphop, elektronica och jazz. Jean-Paul är helt fascinerad av dessa rytmer, lever sig in i dem och rör sig musikaliskt med händerna, kroppen och ansiktet. Riktig fart sätter han när vi spelar Timbuktu – och det fascinerande är att han då börjar göra de där typiska hiphip-gesterna med händerna, trots att han aldrig sett hiphopartister!
Musiken upprättar en jämställd kommunikation. Rytmen talar till våra kroppar, bortom bildning, dominanskultur och rikedom. Så befriande.
Text: Theresa Benér - Bildspel: Peggy Eklöf och Theresa Benér
Publicerat 6/3 2009, exklusivt för osterlen360.se
Läs även del 1: Natur och nationalparker
Läs även del 2: Möten med lemurerna!
Läs även del 3: Kuster, öar och havsliv
Läs även del 4: Stadsliv och förfallna hus
|
