|
Det är ofta en säregen upplevelse att besöka städer i tropiska länder med kolonialt förflutet. Vilka spår bär de av de forna makthavarna? Hur mycket av den egna ursprungskulturen får ta plats i städernas organisation och liv?
I Indien kan man förundras över livet i storstäder, som Mumbai eller Chennai (f d Madras), där ett myller av rickshaws, bilar, lastbilar, lösspringande hundar, heliga kor, gående och överfulla bussar samsas på gatorna. Och hur arkitekturen rymmer toppmoderna, luftkonditionerade betonghöghus med glasfasader intill melankoliskt nedgångna kolonialbyggnader med sirlig arkitektur, som en gång kan ha hyst det brittiska imperiets utsända.
På norra Madagaskar besöker vi två storstäder, Diego Suarez (även kallad Antsiranana) med ca 75 000 invånare och Hell-Ville (Andoany), som är provinshuvudstad för Nosy Be, i storlek ungefär som Ystad. Vi gör också en promenad i den en gång så stolta staden Joffreville, där vackra gamla villor nu ligger öde med överväxta trädgårdar.
Både Diego Suarez och Hell-Ville är livliga städer med ganska välmående befolkning. På huvudgatorna finner vi affärer av typ hål i väggen som kan sälja allt från schampo till cykeldäck, beroende på vad affärsidkaren kommit över. Intill dem ligger butiker för telekommunikation som säljer mobiler och internetabonnemang. Mobiltelefon är oerhört billigt att ha på Madagaskar och det fungerar ofta bättre än de fasta linjerna. Eftersom abonnemangen är så billiga har en person ofta flera telefoner kopplade till olika operatörer, för att säkra uppkopplingen när man ringer inom olika nät.
Vi shoppar i tygaffärer och på de färgstarka marknaderna för att ta del av vardagslivet. Tyger säljs i femmeterslängd (anpassade till afrikanska kvinnors sätt att svepa dem om sig som klänningar), oftast av indo-pakistanska handlare. De skickar design till Indien eller Pakistan, där tygerna framställs och sedan skickas tillbaka till Madagaskar. Det är alltför dyrt att väva tyger i bomull här på Madagaskar, förklarar en av dessa handlare. Vi kunder betalar ungefär 50-60 kronor per längd för dessa originella och brokiga tyger.
På marknaderna hittar man bruksföremål, som lampor och kärl, framställda av återanvända plåtburkar. Mat finns det rikligt av överallt, massor av grönsaker och frukter, men också kött från zebu-bufflarna, som ligger utspritt i den 30-gradiga värmen bland ivriga flugsvärmar. Det vänder sig allt lite i våra svenska magar, men vår lokalguide förklarar glatt att om man bara kokar köttet tillräckligt länge så är det inga problem att äta…
Ett sorgligt resultat av Madagaskars frigörelse från Frankrike och påföljande försök att odla en nationalism under 1960- och 70-talen är att man helt har negligerat de vackra gamla kolonialbyggnaderna. Staten övertog dem, lämnade dem många gånger öde och struntade i att hålla dem i skick. Cykloner och plundringar har sedan gjort sitt för att bidra till husens förfall. Det verkar naturligtvis konstigt att man lämnar kvalitetsarkitekturen därhän för att i stället bygga plåtskjul intill som folk bor i. Ibland står det också någon övergiven bil, sönderrostad i den lilla trädgården vid dessa enkla hus. Den betraktas efter ett tag som skulptur och väcker inte någon särskild förargelse i grannskapet. Detta är levnadsval som man har svårt att förstå som besökare. Samtidigt flyter stadslivet på i en ganska skön och avspänd takt. Mora mora, heter det på malgache-språket. Lugn, lugn – tids nog kan vi väl förändra världen…
Text: Theresa Benér - Bildspel: Peggy Eklöf och Theresa Benér
Publicerat 21/2 2009, exklusivt för osterlen360.se
Läs även del 1: Natur och nationalparker
Läs även del 2: Möten med lemurerna!
Läs även del 3: Kuster, öar och havsliv
|
