Österlen° - magasinet som berättar om Österlen

Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street - Slätrakad

Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street
Biopremiär 15 februari
Regi: Tim Burton
Musik och sångtexter: Stephen Sondheim
Manus: John Logan efter Hugh Wheelers manus för scenen
I rollerna: Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Ed Sanders, Alan Rickman, Sacha Baron Cohen, Timothy Spall med flera

Johnny Depp och Helena Bonham Carter.
Foto: Pressbild

Johnny Depp och Alan Rickman.
Foto: Pressbild

Johnny Depp och Helena Bonham Carter.
Foto: Pressbild

Med mer än 28 år på nacken var det sannerligen inte en minut för tidigt som kompositören och sångtextförfattaren Stephen Sondheims och librettisten Hugh Wheelers Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street, Sondheims kanske mest filmiska musikal, fick göra debut på vita duken i slutet av förra året i regi av kuslighetskonstnären Tim Burton. Och efter de senaste årens renässans för musikalfilmen, med den oscarsbelönade Chicago, The Producers, Rent och Hairspray, där tonvikten huvudsakligen legat på komedi, är Sweeney Todd, förutom Burtons debut som musikalfilmsregissör, även ett trendbrott och en renässans för den allvarligt menade musikalfilmen.

För historien i Sweeney Todd är allt annat än komisk till sin natur: Benjamin Barker, en ung barberare i det tidiga 1800-talets London, lever med sin vackra hustru Lucy och deras lilla dotter Johanna, ännu ett spädbarn. När den liderlige domare Turpin en dag får syn på Lucy anklagas och döms Barker på falska grunder till deportation och straffarbete i Australien. Domaren våldför sig på den efterlämnade hustrun, stjäl dottern och adopterar och uppfostrar henne som sin egen. När femton år gått återvänder barberaren, nu under namnet Sweeney Todd, till London för att utkräva hämnd för all den oförrätt han lidit. Än en gång öppnar han raksalong och börjar skära halsen av sina kunder i väntan på domaren. Han slår sig också samman med den skrupelfria Mrs Lovett som driver sitt mindre framgångsrika pajbageri en trappa ner. Och samtidigt som vissa av raksalongens kunder aldrig hörs av igen börjar Mrs Lovetts plötsligt välsmakande köttpajer att låta tala om sig. Allt tar naturligtvis en ände i blod och förskräckelse, men hur det går tänker jag inte avslöja här.

Musikalen Sweeney Todd betraktas allmänt som Stephen Sondheims största konstnärliga bedrift och har satts upp otaliga gånger, inte sällan av operahus (då den, av fisförnämt kultursnobberi eller ren okunskap, allt som oftast rubricerats som opera). Musiken är storslaget dramatisk och har paralleller till både Stravinskij och Bernstein med många inslag av folkmusik. Den innehåller flera stora ensemblescener och körnummer och tar även många orkestermusiker i anspråk.

I Tim Burtons filmatisering är det bara musiken som fortfarande är stor till omfånget (det sitter 78 musiker i filmens orkester). Sondheim, som själv är en stor filmentusiast, har varit mycket mån om att det här i första hand ska vara en film, inte ett scenverk som filmats, och tillsammans med Burton och filmens manusförfattare John Logan har han skurit väsentligt i sitt verk: samtliga körnummer, tillsammans med stora delar av de flesta av solonumren, har strukits respektive förkortats och omarbetats. Av scenversionens dryga tre timmar återstår en timme och 56 minuter. Av ett omfångsrikt drama har blivit ett intimt kammarstycke. Några av de nödvändiga förändringarna och strykningarna har orsakat problem, men mer om dessa senare.

Detta är nämligen på många sätt en utmärkt film, både i sin egen rätt och som filmatisering. Framför allt slås jag av Burtons säkra tonträff: redan i inledningsscenernas regniga, dystra bilder av det viktorianska London förstår vi att det här är en i ordets alla bemärkelser tröstlös historia. Intrycket förstärks av att de flesta, utom domare Turpin, mestadels talar tyst, som om de vore rädda att den skrämmande, men förhatliga, överheten skulle höra dem. I bjärt kontrast mot detta dämpade mummel slår det vämjeliga ljudet från mordoffrens avskurna halsar, där blodkaskaderna samtidigt lämnar och kväver de döende, mot åhörarna som en blandning av reningsbad och dödsregn.

I titelrollen gör Johnny Depp ett isande porträtt av en man som blivit galen av sorg och hämndbegär – lugn på den svala, oansenliga ytan men med raseriet kokande under sin sköld av hat. Hans sångröst låter inte illa alls (mer punk än musikteater – Iggy Pop lär ha varit en inspirationskälla), men den visar nästan aldrig den slitenhet och egg som både partituret och rollen i sig förutsätter. Intressant nog går Depps extremt introverta rolltolkning också delvis på tvärs med manus, vilket gör några egentligen känslosamma scener märkligt kraftlösa. Allvarligare är dock att de många strykningarna, tillsammans med Burtons otillräckliga vilja att utveckla Sweeneys bakgrundshistoria, gör att mycket av rollens motivation och drivkrafter förblir så gott som helt oförklarade, vilket i sin tur förtar mycket av historiens emotionella resonans. De få minuternas snabba flashbacks räcker lika lite till sitt syfte som de få gånger Depp låter ispansaret falla i raseriutbrott räcker för att vi ska förstå Sweeneys handlingar eller själsliga liv.

Då är Helena Bonham Carters Mrs Lovett en betydligt rimligare, mer sympatisk och trovärdigare centralgestalt. Med mycket små skådespelartekniska medel i kombination med en anmärkningsvärd sångprestation skapar hon en varmhjärtad, kärleksfull, förvisso överpragmatisk men helt igenom rimlig Lovett som snabbt vinner publikens sympatier. Inte minst beror detta på att vi, genom manusets kärnfullhet och Bonham Carters återhållna men uttrycksfulla spel, hela tiden förstår varför Mrs Lovett gör som hon gör. En av filmens och Bonham Carters stora vinster jämfört med scenversionen och många av dess pajbagerskor är att Mrs Lovett här framställs i betydligt mindre grälla färger än vad som är brukligt på scenen. På film är hon Sweeney Todds like i än högre grad än tidigare, inte en komisk medspelare som får djup först i slutscenerna utan en tredimensionell människa hela vägen, låt vara med ett mycket fritt förhållande till etik och moral.

I birollerna ser vi en intressant blandning av framstående brittiska skådespelare, musikalbemärktheter och nya talanger. Alan Rickman gör den grymme domare Turpin med självklar pondus och stor nyansrikedom i spelet och skänker den självsvåldige aristokraten ett drag av knappt kontrollerad mental balans. Liksom Depp och Bonham Carter vinner Rickman på sin återhållsamhet, men där Depp och Bonham Carter visar flammande raseri respektive värme under ytan är Rickmans domare bottenfrusen utöver sin sjukliga besatthet av sin fosterdotter. 15-årige Ed Sanders gör, i den väsentligt omarbetade rollen som Mrs Lovetts skyddsling och medhjälpare i bageriet, Tobias Ragg, en fin debut både som sångare och skådespelare genom att över huvud taget inte vara söt en enda gång. Jayne Wisener och Jamie Campbell-Bowers gör båda, åtminstone sångligt, mycket bra ifrån sig med sitt relativt sparsamma material i rollerna som filmens kärlekspar, Sweeney Todds dotter Johanna och sjömannen Anthony. När det kommer till skådespeleri uppvisar båda en förbluffande träighet, något som dock till viss del ska läggas deras rätt hafsigt skrivna dialoger till last. Som Sweeney Todds vansinniga fru Lucy ser vi sångerskan och skådespelerskan Laura Michelle Kelly som har än mindre än de båda ungdomarna att arbeta med men ändå lyckas betydligt bättre i sin rollprestation, även om hennes tjattrande ibland blir mer gimmick än personligt.

Fastän filmen på det stora hela har många företräden finns det problem, av vilka lejonparten stammar ur manuset. Förutom de redan nämnda svårigheterna med Sweeneys motiv har särskilt två musikaliska strykningar skapat dramaturgiska problem. På scen börjar och slutar musikalen med ett stycke musik vid namn ”The Ballad of Sweeney Todd”, vilket även återkommer i kortare eller längre versioner under musikalens gång. Detta står över huvud taget inte att finna annat än som ledmotiv och instrumentalt mellanspel i filmatiseringen. Problemet är att mycket av stämningen förmedlas genom texten i öppningsversionen av balladen och att den, när den repriseras i finalen, även ger en återkoppling och avslutning med aktuell samhällsanknytning, androm till skräck och varnagel, som helt uteblir i filmen. Det sätt som filmen avslutas på är inte i sig dåligt, men det är för öppet och passar inte ihop med den övriga stilen i berättandet.

Så blir det som det en gång var. Sweeney Todd nämndes först i en föregångare till våra dagars kiosklitteratur någon gång på skillingtryckens tid. Sedan han i filmatiseringen förlorat de direkta anknytningarna till i dag skulle han lika gärna kunnat förbli där borta i den dimmiga tiden då sorgeliga saker hände. Om så är fallet är den gruvliga historia Tim Burton visar här ändå värd att se, om inte annat så för att påminna oss om att vi (kanske) har det bättre i dag.

Essä för osterlen360.se av Fredrik Fischer