Med visst vemod har jag, som m�nga andra, f�ljt almarnas stilla ned�tg�ende process mot sitt slut i v�rt k�ra Gr�net, kuststr�ckan mellan Brantevik och Gisl�vs hammar.
De har alltid varit en f�rbindande l�nk med mina f�rf�der, en plats vi kunde dela fast vi aldrig tr�ffats. Ber�ttelser om deras picknickar d�r l�ngt innan bilarna fanns, satte tidigt fantasin i r�relse. Det g�r fortfarande att f�rest�lla sig bilder av stora s�llskap i fina s�ndagskl�der, p� filtar, spridda �ver markerna.
Glada skratt ekar i backarna, d�r under de skyh�ga almarna.
N�r deras h�ga kronor f�rsvinner blir h�gsta tr�dh�jden betydligt l�gre. N�r de �ldre f�rsvinner blir vi unga som �r kvar betydligt mer synliga.
Kan, v�gar och vill vi axla det ansvar det inneb�r att st� ensamma kvar?
Blir Gr�net lika vackert, exotiskt och sp�nnande utan dessa imponerande j�ttar?
Tittar man ut �ver landskapet d�r stora almgrupper f�rsvunnit, �r oftast den nya landskapsbilden en glad �verraskning. Nya milj�er framtr�der och det som varit sm�tt, undang�mt i skymundan visar sig vara riktigt sp�nnande och kanske t.o.m b�ttre f�r helhetsintrycket.
De vackra vallarna almarna kl�ttrar p� i Gr�net har linjer fr�n urtiden, de syns mycket b�ttre nu n�r �gats fokus flyttas ner till markniv�.
Man ser samma sp�nnande evighets-linjer som hos vissa vallar runt Glimmingehus, ytor som endast betats �rhundrade efter �rhundrade.
Med ett "gulp" tar jag farv�l av de gamla tr�d som pappa och v�ra f�rf�der vuxit upp med och tagit f�r sj�lvklara.
Det sv�ra �r att se dem st� d�r gamla och torra. Naturen vill forts�tta och b�rja om, snart ser vi bilden av liv igen.
Ibland tar naturen radikala steg och speglar v�ra allm�nm�nskliga livsprocesser. Obarmh�rtigt - men det finns en vila, det har skett f�rut och h�nder igen, st�ndigt. Ingen vill vara med om f�r�ndringar vi inte styr �ver, men det brukar visa sig till slut att allt blir till det allra b�sta.
Naturens str�van �r alltid mot harmoni.
[ L�gg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | relaterad l�nk |
( 3 / 16 )Visserligen �r klockan sex och det ligger dimma utanf�r och jag f�r gnugga mina �gon rej�lt n�r jag l�ser en av Sydsvenskans huvudrubriker "L�kare lyriska �ver elchockbehandling". Som vi alla vet s� skapas rubriker just av att locka till eller chockera l�sarna numera s� jag l�ser artikeln och ju l�ngre jag l�ser desto mer obehag k�nner jag �ver denna "l�ttja" och totala respektl�shet inf�r m�nskligheten. De kan f� in en patient som efter tv� veckor visar sig bli "brukbar" igen efter behandling av elchocker (8st under behandlingstiden). L�karna jublar och kan d�rmed f� ner statistiken p� k�n och d� jublar v�ra politiker �nnu mer och tycker att nu har vi ett v�lfungerat samh�lle.
Inte n�gonstans tar man upp forskning p� den fysiska reaktionen och hur patienten m�r efter 10 �r. Vi vet inget om denna behandlingsform f�rutom att du �r p� benen efter tv� veckor efter att ha hamnat i ett mentalt strypgrepp. Kanske skulle b�de politiker och psykiatrins ansvariga fundera mer �ver varf�r statistiken �kar drastiskt i v�rt samh�lle och skapar k� in till v�ra psykavdelningar, varf�r unga m�nniskor inte vill leva, varf�r vissa hamnar i detta l�ge och framf�rallt unders�ka vilka parallella behandlingsv�gar som finns n�r man v�l har hamnat bakom d�rrarna.
I en artikel, daterad 3 september, skriver Svenska Dagbladet att psykoser blir f�rre n�r unga f�r hj�lp p� ett tidigt stadium. I v�rt v�lfungerande samh�lle v�rdades f�rra �ret 8192 unga m�nniskor (15-24 �r) inom sluten v�rd f�r psykisk sjukdom. Det borde vara en sj�lvklarhet att f� terapisamtal (av professionella) under rehab-tiden men �ven efter�t n�r du �r tillbaka i vardagen. Dessutom borde man t�nka mer i familjeperspektiv. D� heter det att det inte finns resurser och pengar - och d� s�tter man in elchocker ist�llet utan att F�RST ta reda p� forskningsresultaten.
Om vi inte reagerar och ifr�gas�tter dessa behandlingsmetoder kommer m�nniskans v�rde och v�rdighet stegvis att brytas ner..
Peggy Ekl�f, chefredakt�r
[ kommentarer 3 ] ( 32 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | relaterad l�nk |
( 3.1 / 13 )I dag tog jag flyget fr�n en av Londons stora flygplatser, Gatwick. Som vanligt numera fick jag avst� fr�n att medf�ra vattenflaska, p� grund av de absurda s�kerhetsf�reskrifter som resen�rer i dag �ver hela v�rlden tycks acceptera.
Men inne i shoppingomr�det v�ntade en angen�m �verraskning. Ett flaskvatten med namnet ONE stod �verallt i framskjuten position. Drick ONE och du hj�lper folk i Afrika som inte har vatten, stod det ungef�r p� n�gon skylt jag hastigt passerade. Det l�t som sk�l nog av avst� fr�n Evian, Chiltern och andra vattensorter vars loggor undermedvetet brukar p�verka mina val.
Och med ONE kom en verkligt glad �verraskning!
Det visar sig att detta buteljvatten framst�lls och distribueras av en brittisk v�lg�renhetsorganisation, The One Foundation, www.theonefoundation.org.uk, och all vinst g�r till afrikanska byar och f�rsamlingar d�r man skapar brunnar med s� kallade PlayPumps. Det �r vattenbrunnar d�r pumpen �r kopplad till en spark-karusell. Barnen s�tter sig p� karusellen och sparkar runt lekkarusellen alltmedan vattnet pumpas upp till dem. Ett fantastiskt system d�r lek f�renas med oerh�rd nytta.
Det anses att en miljard m�nniskor i v�r v�rld saknar sj�lvklar tillg�ng till vatten. Miljoner m�nniskor i v�rlden �gnar flera timmar om dagen �t att g� och h�mta vatten, vilket ocks� inneb�r att barnen i s�dana samh�llen inte f�r tid att g� i skolan. Sjukdomar och krig bryter ut p� grund av bristande tillg�ng p� vatten.
Jag blir d�rf�r upplyft av initiativ som ONE, en id� som f�ddes 2003 bland ett g�ng kompisar p� en pub i London. Den stiftelse som de driver i dag samarbetar med hj�lporganisationer i avgr�nsade milj�er i Afrika. I dag s�ljs ONE i alla de stora snabbk�pskedjorna och allts� �ven p� flygplatserna. Det vore s� positivt om �ven svenska vattenproducenter kunde t�nka sig ett samarbete med dem, eller att ta efter id�n. Allt i syftet att f�rb�ttra vattenbalansen i v�rlden.
Theresa Ben�r, kulturred �sterlen 360�
[ kommentarer 4 ] ( 39 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | relaterad l�nk |
( 3.1 / 14 )�stersj�seminarium om arternas m�ngfald
46 personer varav de flesta fr�n botaniska tr�dg�rdar och genbanker fr�n Estland, Lettland, Litauen, Polen och Sverige m�ttes under tv� h�ndelserika dagar 13-14 sept p� Swabesholm.
M�nga kontakter kn�ts, tankar runt fr�n, plantor och v�r historia utbyttes och det var �verraskande att h�ra forskare prata lika mycket om v�r gemensamma historia, om hur flera generationer fr�n olika l�nder hade samma ber�ttelser, vilka alla str�lade samman runt en �rta eller en b�nv�xt.
Jag fick h�ra nya, vackra ord s�som Etnobotanisk och Etnobiologi.
S� enande, s� oskyldigt och l�ngt fr�n mots�ttningar; bilden av en stillsam odlare i sin tr�dg�rd eller p� sin kolonilott som sk�ter om sina mor�tter och sin gamla pion efter farmor, likadant i varje land runt hela �stersj�n. F�r vissa av oss har det varit livsn�dv�ndigt generation efter generation, f�r en del av oss �n idag.
Att bevara v�ra gamla v�xter hj�lper oss att inte gl�mma historierna fr�n f�rr.
P� den tiden d� man gjorde en sak i taget, d� saker och ting fick ta sin tid.
Tillv�xthuset kn�t nya band med v�r tidigare kontakt i Gdansk ( info om v�rt bes�k i Gdansk, via l�nk p� www.emmas.se ) Detta f�r en egen text h�r, s� fort styrelsen f�r Tillv�xthuset godtagit f�rslaget under kommande vecka.
En utt�mmande och mer vetenskaplig rapport om alla nya samarbeten som kommer att ta fart och deras syften, kommer inom kort fr�n CBM.
Ett stort tack till Eva Jansson och Jens Weibull CBM, Alnarp som tillsammans med Monika Olin Wikman, Tr�dg�rden som livsrum och SIDA gjort seminariet m�jligt.
[ L�gg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | relaterad l�nk |
( 3.1 / 17 )Jag har f�ljt debatten runt Lars Vilks ett tag, f�rst mer stillsamt och iakttagande, sedan med mycket k�nslor involverade.
D� jag l�ser p� LVs blogg f�rst�r jag att han �r mycket n�jd med den debatt som nu p�g�r.
Fl�mtande 'bloggas' en daglig rapport om vad han �r med om, knappast kan han hinna sortera och scanna av vad det �r som verkligen h�nder?
Varje dag v�vs ett brokigt f�rsvarstal och en analys utan distans som snubblar och famlar.
Polisbevakning, mordhot, media �r st�ndigt i h�larna och i natt brann det i Tr�lles bakben.
T�nk att anv�nda sig sj�lv som landningsbana f�r v�rldens alla krigstankar ? Offra sig sj�lv, riskera sitt liv f�r debatten. N�gon sp�rr verkar ha brustit, kanske fartblindhet av uppm�rksamheten och det o�terkalleliga?
F�ljande �r h�mtat fr�n vilks.net:
' I konsten p�st�s att det inte l�ngre finns n�gra gr�nser att �verskrida. Jag har starkt betvivlat att s� �r fallet. Omst�ndigheterna kring de sm� teckningarna gjorde det m�jligt att p�visa att det onekligen existerar gr�nser.'
�r det han h�ller p� med en konstdiskussion?
D� jag f�r en dryg vecka sedan fick se hans teckning som kallas 'judesugga' tappade jag andan.
Som ett slag i magen, n�stan som syra i ansiktet. En nidbild drabbar mycket h�rt d� den �r riktad mot det som ber�r en personligen.
Min morfars sl�kt �r av judisk h�rkomst och en viss sorts n�srygg i bilden passerade f�rnuft, tanke och tog sig rakt in i hj�rtat.
Med djup sorg kom l�ngsamt tanken om vad man g�r med de flesta grisar.
Det var en s�llsynt skr�mmande och v�lriktad teckning. Den vet precis var den tr�ffar och pl�tsligt k�nns nu Lars Vilks som en 'annan', n�gon mycket, mycket l�ngt borta.
Nu vet jag hur det k�nns att bli kr�nkt och att kommunicera via nidbilder f�rsv�rar och f�rdr�jer konstruktiv dialog.
Det skapar f�rst hat, splittring, kyla och brist p� empati.
Hur kan det n�gonsin bli en bra dialog sedan, om man inleder med att omintetg�ra f�rtroende, tillit och respekt?
[ L�gg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | relaterad l�nk |
( 2.8 / 21 )Tillbaks N�sta
Kalender